Flyktbenägen

Alltså det här med vinterväder - ska det vara nödvändigt?
Jag brukar ju hävda att det är trevligt med årstidernas vädervariation men kan det inte vara lite stabilt ändå?
Vintrarna var liksom vintrigare förr, då när jag var barn.
På samma sätt som att somrarna var somrigare.

Eller åtminstone när mina stora barn var barn.

Nu är det snöanfall i massvis - som töar bort - som fryser på - som fylls på uppifrån av ännu mera snöanfall.
Ja, just 'anfall' känns mer korrekt än bara det mer modesta 'fall'.

Tror jag måste lära mig att teleportera mig under detta år.

Frukostpatrullen

En enda gång under de senaste dryga två veckorna har jag varit uppe före halv nio.
Imorse började dagen redan kvart över sju.
Inte helt otippat är det bara jag och Pysselkungen som är på benen, nyfrukosterade och påklädda.

Jag ser inte fram emot tanken på att behöva dra upp barn ur sina sängar, varken idag eller imorgon när skolan börjar men om vi inte försöker vrida dygnet tillbaka i rätta gängor idag, kommer det att vara stört omöjligt under resten av veckan.

Wish me luck...

Bögar, flator och födelsedagsbarn!

Efter ett nästintill oändligt långt jullov med en tättslutande glaskupa över familjen, är det rätt skönt att få återgå till vardagen snart.
De små-vilda-glada har byggt syskonrelationer och vi har bara njutit av att vara.


Visserligen har jag till största delen avhållit mig från att hänga på nätet men ett visst surfande har jag inte kunnat motstå.


En alltid lika högaktuell fråga jag snubblar över med jämna mellanrum är den om homosexualitet.
Eller kanske snarare fördomarna kring bögar och flator.

Ni som hängt med mig i bloggen länge, vet ju vad jag anser om fackindelning i allmänhet och om fördomar i synnerhet.
Med handen på hjärtat kan jag ärligt talat inte begripa vad jag skulle kunna ha för rätt att ha åsikter om någon annan människas val av partner?
Ännu mindre varför det stundtals ska vara sådant rabalder om det?

Som äldre tonåring på Stockholms krogar var bögarna flitigt förekommande i bekantskapskretsen - inte minst bland frisörerna och stylisterna.
En förträfflig tillgång i egenskap av smakråd när det skulle ut och shoppas kläder!
Flatorna stötte jag inte lika ofta på däremot.

Nu, många år senare och boendes utanför staden, är det betydligt fler flator än bögar jag känner.
En av dem fyller faktiskt år, just idag!
Grattis extradotter A!

En annan är min fina Freundin som tog sin son under armen och flyttade hem-hem till Tyskland igen efter en hiskelig massa år i Smålands urskogar, nu i höstas.
Från ett ensamt liv med sin son i torpet, till att agera sexbarnsmamma i en stor och härligt stökig regnbågsfamilj i Hamburg.
Delar av hennes nya familj hann jag träffa under julledigheten när de var hemma på besök i skogen.

Som vanligt körde vi med en underbar blandning av tyska-svenska-engelska när vi pratade!
Huvudsaken är att alla försöker förstå varandra - och tillåter varandra att få vara de personer de är!

Vem vi än må älska eller leva tillsammans med!

Inne i glaskupan

Nu har jag hunnit bli efterlyst både en och tolv gånger den senaste veckan.
Jag bara la ner all cyberaktivitet och har roat mig med att ligga runt.
Ja, ligga runt i olika rum och på olika golv i huset.

Förmiddagarna i sängen med välbehövligt långa sovmorgnar.
Eftermiddagarna tillbringas oftast uthälld på ett golv eller i soffsängen inne i barnkammaren och kvällstid på vardagsrumsmattan framför kakelugnen som sprakar muntert.

Tänkte bara önska er alla ett riktigt gott slut och ett ännu bättre nytt!

Nu återgår jag till jullovsnöjet - att hasa runt mellan olika platser att vräka omkull mig i horisontell ställning på!

Oortodoxa traditioner

Det allra bästa med jullovet är verkligen sovmorgnarna.
Inga trötta barn som måste jagas upp medan natten ännu ligger mörk över nejden, utan små-vilda-glada som vaknar i sin egen takt och tar sig an dagen.

Denna dan-före-dan har jag kokat största grytan med tomtegröt, bakat scones och muffins i min rosa kärringfrukostmaskin och kört Majblomman till och från ett barnkalas.
Ingen julstress, ingen hets.

Imorgon ska jag krama om alla mina finaste Alphamammor efter julgudstjänsten och sen ska familjen äta traditionsenlig julpizza.
Om en upprepning för andra året i rad kan räknas som en tradition?

God Jul på er!

StinaFina

Ni minns katten-vi-inte-har, va?
StinaFina också kallad.

Den där lösdrivande kattrackaren som mannen i huset mest fräst åt och helst velat jaga iväg.
(Han är larvigt allergisk mot just katter)
Troligtvis är den en kvarlämnad sommarkatt som adopterat oss sen några år tillbaka, ingen jag frågat i grannskapet känner igen beskrivningen eller saknar någon katt med hennes utseende.

Just den katten ligger för det mesta ihoprullad som en liten boll på en yllefilt ute på verandabänken om kvällarna och sover tryggt.
De senaste vintrarna har just den katten varit räddningen för mina sadelgjordar och  hästtäcken i sadelkammaren, eftersom den haft någon form av avskräckande effekt på små ettriga och gnagiga möss.

De senaste veckorna har mannen slutat fräsa åt den och igår erkände han till och med att han gosat med den!?

Nu kan jag äntligen byta namn på StinaFina till Katten-Vi-Har!
Fast det har både hon och jag fattat för länge sen.

Världsbildskollision

21/12 -12 och världen har inte gått under.
Än.
Däremot var det nära att Stenkrossarens värld gick under när hans avdelning var stängd på dagis i morse och han istället fick vara på en av de andra med de få barn som inte redan tagit jullov.

Utåt sett var han ytterst ilsken och förgrymmad men egentligen förstår jag att hans, på förhand, uppgjorda världsbild fick sig en törn när det inte var som det brukar.
Intressant.
Först drabbades jag av samvetskval en millisekund för att jag lämnade honom i fröknarnas händer, på fel ställe när han egentligen skulle ha kunnat stanna hemma.
Sen besinnade jag mig och beslöt mig för att ett konsekvent handlande ändå var bättre än att låta honom få bekräftat att det är farligt att lämnas på ett nytt ställe - som inte ens är nytt, eftersom han vanligtvis gärna går in och leker på just den avdelningen när han får.

Uppenbarligen hade jag inte full koll på att han är så pass beroende av rutiner som han verkar vara?
Och även om det kan tyckas hårdhjärtat att lämna en frustrerad och vilt skrikandes unge och bara åka därifrån, är jag övertygad om att det varit värre att plocka med mig honom hem igen.
Vilka signaler ger det?

Att så fort det inte är som det brukar - är det farligt.
Själv tycker jag att det ligger en styrka i att kunna improvisera, att ha möjlighet att tänka flexibelt och att vara anpassningsbar.
Det som ter sig skrämmande är oftast inget annat än att ta sig an.
Att bara man skriker och visar sitt missnöje - får man sin vilja igenom.
Tyvärr funkar inte världen så, ibland måste man bara kunna kompromissa, till och med relativt ofta faktiskt.


Så när mitt förnuft slogs med mina instinktiva känslor under bråkdelen av en sekund, är jag glad att jag lät förnuftet vinna.


Sonen är i trygga händer och har fått en liten lektion i att det oväntade och nya inte är något annat än att förhålla sig till.
Något jag är övertygad om kommer att gagna honom i det långa loppet!