söndag 21 juni 2009

I halvlek

Nej, jag menar ingenting alls sportrelaterat.
Är en fullständig sportanalfabet.
Vet knappt vem som spelar fotboll eller hockey, än mindre vem som springer fort, långt eller kan hoppa högt.
Kan knappt skilja på bandy och badminton.

Tacknämligt nog är min äkta hälft om möjligt än mer usel på detta område.
Aldrig att någon skulle ha bråttom hem till tipsextra i denna familj.
Tyvärr innebär detta bristande intresse att våra barn inte har det helt enkelt att komma i kontakt med sportutövande gelikar.
Inte före skolålder i alla fall.

Ja, jag vet att större delen av västvärldens befolkning lider av stillasittande arbete, vilket innebär brist på motion, felaktig kosthållning, vilket bidrar kraftigt till övervikt, vilket i sin tur leder till folkhälsoproblem som hjärt- och kärlsjukdomar.
Sammantaget är nog motion och sport ett nödvändigt ont för många och en ren och skär njutning för några andra.
Jag begriper det bara inte.

Jag är inte ohälsosamt fet.
Jag har inget stillasittande liv/arbete.
Jag äter sunt och förhållandevis vettigt.

Motion får jag så det räcker och blir över i mitt vardagliga liv, på jakt efter små-vilda-glada.
Antagligen hade situationen varit en helt annan om vi bott kvar i lägenhet i Stockholm.
Så är nu inte fallet, istället kräver vår dagliga levnadsituation ett annan kroppsinsats.
Varje dag.

Fast nu var det ju inte en lång redogörelse för vårt bristande sportintresse jag tänkte skriva om.
Nej, min start om "i halvlek" avsåg nog snarare hur långt på dagen vi hunnit.
Efter lunch = halvlek!

Barn är mätta och glada och ute för att bränna de futtiga kalorier som förgäves försöker klamra sig fast på deras små, smala spindelkroppar.
Stor tonåring tömmer varmvattenstankarna genom att blötlägga sig.
Make har murvlat iväg in i sin grotta, även kallad garaget.
Vad han sysslar med har jag ingen aning om men antagligen något av yttersta vikt att ägna en solig dag i juni åt.

Själv har jag framgångsrikt petat ner en, tidigare på morgonen uppdragen, rönn.
Den växte på fel ställe.
I en prydnadsbuskeshäck vill jag inte ha små spretiga rönnar, på gräsmattan som mest påminner om en oändlig öken av grönt gräs däremot.
Där kan den försöka motstå angrepp av harar, små-vilda-glada och makens utflykter med gräsklipparen.

Dags att röra ett varv, eller två, i kastrullerna för att skicka med stort barn mat till kommande veckas frånvaro från hemmet samt efterföljande taxifärd mot buss.

Sen börjar spurten mot kvällen...

lördag 20 juni 2009

Statement!

Gjort en djupdykning blad sk "mammabloggar".
Vilket magplask det blev.
Jag tänker elakt, envist och bestämt vidhålla att de flesta av dessa specialinriktade bloggar är erbarmligt trista och dessutom extremt lika varandra.

Ja, jag har också mindre roliga, intressanta, fyndiga inlägg emellanåt.
Men förhoppningsvis något som berör, väcker en tanke hos läsaren eller ett igenkännande.
I vilket fall som helst ger den mig en chans till perspektiv på min egen stundtals turbulenta vardag.

Min blogg är i första hand till för mig och mitt höga nöjes skull.
I andra hand är den till för den delen av befolkningen som kan läsa.
Eftersom jag själv är en bokmal av storartat format, kommer ni aldrig få se en bild, varken på mig eller något av mina barn här.
Textmassan kanske verkar avskräckande för en ovan läsare, bildfrånvaron gör den mindre eftersökt.
Spelar ingen roll, spelar alls ingen roll...

Jag uppskattar att uttrycka mig i skrift, att hantera det svenska språket, att hitta formuleringar jag är riktigt nöjd med.
Jag ser mig själv som ordvrängare inte bildkonstnär.
Om det kan roa någon annan - håll till godo.

Helgdag med knorr..

Ny dag, ännu en helgdag som ska genomlidas.
Jag uppskattar verkligen inte lediga dagar.
Inte sådana som ska vara riktigt lediga, arbetsfria och "hemmadrällande".
Av någon bisarr anledning är jag en typisk arbetshäst som föredrar vardag, rutiner och måsten.

Tur i oturen att jag inte fostrats i någon form av religiös anda där helgdagar verkligen måste helgas.
Kan inte ens utnyttja dagen till att ligga i sängen och kvida för att jag är bakfull.
Är inte bakfull.

Känner mig mest irriterad idag.
Oavsett vad jag hittar på, slutar det bara med ett enda stort kaos idag.
Satte mig för att läsa för barnen, 5-åring snurrar runt sin egen axel och lyckas stöka till sängen, banka på sin lillebror och vara allmän störande.
Minstingen kör stor betongblandarbil.
Helst sittandes på den och över mina ben.

Ger upp efter en timmes läsande och beger mig ner i de nedre regionerna i huset för att utfodra menageriet med förmiddagsfika.
Muffins snos ihop och skyfflas in i ugnen.
Vilt slagsmål utbryter mellan samtlig små i olika konstellationer.
Syster sliter åt sig en stol så lillebror får ett präktigt hack i underläppen när han biter sig illa.
Blodvite uppstår.
Äldre bröder fäktas med träsvärd och ger varandra rejäla smockor.

Mitt i allt detta upptäcks det att kökskranen läcker.
Make rycker ut och axlar rollen som rörmokare med packningssatsen i högsta hugg, kranen blir tät igen.
Under tiden har barn utfodrats och fått nya friska krafter till att banka på varandra.
Däremot har största bror inte fikat med oss, han nöp en muffins i farten och flydde uppåt i huset, maken lekte som sagt rörmokare och jag, ja, jag rantade mest runt bordet och torkade utspillda glas, hejdade syskon att sno varandras muffins och försökte förmå de små-vilda-inte-fullt-så-glada att använda en något mer sansad samtalston än 160 decibel.

Tänk så avkopplande det kan vara att var lediga, hela familjen..

fredag 19 juni 2009

Traditionshaveri

Så har ett halvår gått sen jag först skrev något i denna blogg.
Från en ruggig och gråkall januarikväll till en lika ruggig och gråkall midsommarafton.
Känns närmast betryggande att det alltid går att lita på svenskt midsommarväder.
Ihållande regn eller iallafall bara lätt avbrutna regnskurar, 12 plus och snålblåst.
Tryggt på något sätt.

Jag som formligen älskar julen med alla dess avarter, har fruktat svårt för resten av årets traditionsbundna högtider.
De få gånger jag släpat make och barn till en rest och lövad stång är lätt räknade.
Att få se mig studsa runt ihärdigt kvackande som en groda är det ytterst få som gjort.
I modern tid.
Min svåger och jag gjorde en gång en insats för att roa barnen och dansade nästan omkull den mödosamt resta midsommarstången.
Annars, helst inte.

Potatis, sill och jordgubbar.
Tillhörande pilsner men helst ingen nubbe.
Så långt kan jag sträcka mig.

Ett par plockade blombuketter och en mycket spretig krans på dörren - det räcker i pynthänseenden för mig.

Svensk tradition eller ej, all form av dragspel undanbedes, vänligt men bestämt.
Så alla ni andra som uppskattar dagen mer - ha en riktigt trevlig kväll!
Själv ska jag inte ha ett dugg dåligt samvete för att mina barn går miste om "en fin svensk tradition".
Bara njuta av en skål jordgubbar.

torsdag 18 juni 2009

Livets bakvända under

Jag har just fått den senaste kopian på obduktionsrapporten med posten.
Har haft tillfälle att studera och begrunda tre slika rapporter under mitt liv.

Nej, jag arbetar inte alls inom ett område där det skulle vara befogat för mig att läsa sådana.
Dessa tre bokslut av en avliden människa har varit mina egna barn, eller i två av fallen, något som borde ha blivit barn.

Obehaglig, kliniskt ren och fascinerande läsning.
Att kunna in i minsta organ, mäta och väga, genomskåda och hitta avvikelser från det "normala" är egentligen ett omvänt livets under.

Tyvärr har det inte hittats några fel.
Felet, om något, har istället befunnit sig hos mig.

Vi vuxna människor i västvärlden är uselt rustade för en sådan generell förklaring som; PSD.
PlötsligSpädbarnsDöd.
Hittas inga fel, sorteras det raskt in under denna rubrik.

De flesta svenskar och västerlänningar idag, skaffar en familj bestående av 1-3 barn.
Ca 1,5 miljoner svenska familjer har denna typ av familjebild.
Vi övriga, med fler barn, utgör en minoritet i samhället.

Att när den sociala normen ser ut så, få tre döda barn i sin familj, är det naturligtvis skrämmande för omgivningen.

Om vi istället vänder på steken ett tag.
Betänk följande faktum:
I de sk utvecklingsländerna är det mer regel än undantag att familjerna är större, har högre barnadödlighet samt inte minst större risker under en graviditet och förlossning för kvinnan.
Jag har under mina barnafödande år, träffat flera läkare och barnmorskor som periodvis arbetat med just förlossningsvård i Indien och i delar av Afrika.
Där handlar det om ren och skär överlevnad.
Att förmå kvinnan med familj att avstå vidare graviditeter samt att tillhandahålla effektiva preventivmedel.

Sett ur det perspektivet har jag det oförskämt bra.
Jag lever själv och har 6 levande av 9 födda barn.
Kan inte påstå att jag inte vet hur jag ska göra för att undvika graviditeter.

Det räcker med att kliva bakåt ca 40 år i tiden så var barnadödligheten så stor som ca 3% i Sverige.
Idag pratar vi om 0,03%.
En avsevärd skillnad.

Fast i just detta fall spelar det ingen roll hur det ser ut för andra,
oavsett om de delar mina upplevelser eller ej, det är fortfarande mitt liv, mitt barn och min uppgift att hantera det.

Med eller utan en obduktionsrapport som ger fler frågor än svar...

Nya friska tag.

Nackspärr.
Få timmars sömn i kroppen.
Liten sjuk herre som gnytt och ynkat i sömnen hela natten.
Eko i kylskåpet.
Skjutsning av stort barn.
Mulet.
Glada och utvilade små huliganer löper amok på övervåningen.
Tonåringar låtsas sova.
Ren (!) tvätt översvämmar allt i sin väg och måste motas in i skåp och lådor.

Kan nog bli fason på denna dag med!

God morgon!

onsdag 17 juni 2009

Andras bloggar..

Ganska lustigt egentligen.
Att läsa andras bloggar, menar jag.
Känns lite som att tjuvkika på andra människors vardag och ibland innersta privata tankar.
En del bloggar är uppenbart skrivna för sensationslystnad, andra avhandlar allt mellan glädje och sorg, vardag och fest.

Fortfarande finns det få länkar från min blogg till alla de jag smyger in på mer eller mindre dagligen.
Nyfiken?
Jodå, alltid kul och se hur andra tänker, skriver och hanterar sina liv.
En del har jag inte riktigt fått grepp om än, som Bastardo, där får jag nog läsa vidare...