Höglund, Birro och jag...

Jag verkar vara i gott (?) sällskap.
Både Elisabet Höglund och Marcus Birro har under hösten fått avsluta sina frilansuppdrag som krönikörer.
Så även jag.
Visserligen under lite mindre turbulenta omständigheter och med betydligt mycket mindre knorrande från min sida, än från deras.

Efter ha haft möjligheten att upphäva min stämma i den lokala dagstidningen under de senaste dryga fyra åren, är det faktiskt helt ok att bli utbytt mot nya röster.
Inte minst med tanke på att jag trillat tillbaka till det tänkta ursprunget för min yrkesbana - lärarrollen.

Från att ha kastat ut en pytteliten och lite sådär-i-förbifarten-krok om att jag faktiskt-kanske-eventuellt-kunde tänka mig att rycka in, vid absoluta kris-akut-fall till skolans vikariefixare, till att ha dundrat in i skolan med annekterad arbetsplats, nyckel och ett tillfälligt specialuppdrag, gick det inte många veckor.

Fy attans vad skoj det är.
Utmattande, tvära kast, fullt av dagliga överraskningar och med massvis av nya utmaningar (hur-sjuttsingen-fungerar-dagens-kopieringsmaskiner-egentligen-och-varför-är-det-så-himelens-svårt-för-dagens-tonåringar-att-komma-ihåg-det-mest-basala; Penna-och-Papper?), har jag börjat få rätt bra kläm på att infinna mig i tid, på rätt plats, nödtorftigt förberedd på att Plan A sällan går att genomföra, med mindre än att det finns en knippa Plan B, C och D i bakfickan.

Just nu är jag djupt nere i Skolverksträsket och simmar runt bland Nationella Prov, textanalyser, engelska glosor och pubertetens samtliga fallgropar under normal skoltid.
När jag väl återvänder hem till den svansviftande glada Gunnarhunden, fortsätter vi med sedvanliga Mångmammebestyr; hemsanerande, läxläsning, vedsläpande, djurutfodrande och tvättberg.

Och vet ni?
Jag stortrivs!