Husbykravaller, arga unga män och eget ansvar

Även om jag försökt undvika ämnet, då jag anser att det har dryftats till uttjatningens rand, kan jag inte riktigt låta bli.
Jag tänker att vi får de ungdomar och unga vuxna vi förtjänar i landet när vi nu lyckats driva samhällets vedertagna normer därhän att 'eget ansvar' inte längre är del av folksjälen.

Smaka på det!
Eget ansvar.

Det innebär en helt annan typ av bild på hur vi alla ser på vår omvärld, oavsett var vi bor.
Inte vad kan jag få ut av samhället, utan vad kan jag göra för min omvärld.
Istället för att sitta på rumpan i tv-soffan och vänta på att någon annan ska ta tag i problem, tristess, utredningar, samhällsbyggnad, omsorg, nedmontering osv, bör fler vara engagerade och beredda att jobba ideellt.
Att verkligen leva tillsammans med andra.

Jag kan ta ett litet exempel jag har på nära håll.
Svenska kyrkan är en mer eller mindre statlig institution sen 500 år tillbaka.
Visserligen numera skild från staten men med sina hierarkiska strukturer och patriarkaliska synsätt i tryggt förvar.
En präst är inte längre någon med ett brinnande kall.

För de allra flesta har det blivit synonymt med utbildning, anställning och lön för att offra tid och bekvämlighet i engagemanget.
Resultatet låter inte vänta på sig.
Färre och äldre är kåren av frivilliga kyrkvärdar som troget tar emot kollekt, fixar kyrkkaffe och finns tillhands.

Stor är skillnaden om vi ser till den lokala Missionskyrkan, en organisation med ca 100 år på nacken där frivillighetsengagemanget är bärande för att det överhuvudtaget ska finnas någon församling eller verksamhet.
Ideella krafter hastar upp i ottan, svänger ihop frukostar, lagar kyrkluncher, bakar fikabröd, håller i söndagsskola, övernattar i skogen med scouter och gör allt utan tanke på mer uppmuntran än en klapp på axeln och känslan av tillfredsställelse av att ha gjort något roligt - tillsammans med andra.

Likaså fungerar sportklubbar där det finns ett brinnande intresse för att göra tillsammans!
Eller bland nära vänner som ställer upp och hjälps åt med barnen, ommålningen av huset, skjutsningar eller andra aktiviteter som kan samköras.

Egentligen har jag först sen jag lämnade Stockholmslivet, sett hur det kan och borde fungera, bland människor.
Kan det vara så enkelt att lägenhetsboendets anonymitet är större och tyngre att bära än den avskildhet som ändå finns med mer utrymme kring bostäderna utanför betongkomplexen?
Jag vågar drista mig till att säga högt att det är ett felaktigt sätt att bygga på höjden, trycka ihop människor på begränsad yta och bygga fram en samhällsstruktur som inte är naturlig.

Ok, det finns massvis med invändningar här.
Urbaniseringen är inget nytt påhitt, städer har alltid vuxit fram när tillgången till jobb minskat i någon annan del av landet, människan är ett flockdjur som vill höra till.
Ändå visar undersökning efter undersökning att lantisar har ett lugnare, mer harmoniskt liv samt överlag bättre livsbetingelser än stadsbor.

Strunta i de kulturella aspekterna nu, de där det alltid tjatas om att närheten till stadens kulturutbud alltid är så mycket mer fantastiskt är på landet.
Jag har troligtvis besökt fler museer sen jag flyttade från Stockholm än när jag fortfarande bodde där.
Bio har aldrig varit min grej och att dricka och äta gott gör jag hellre hemma än på krogen - numera.
Byarna runtomkring mig är nedlusade av musiker, konstnärer, författarinnor och drivna egenföretagare med kultur som huvudsyssla.

Åter till alla dessa unga arga män som de benämns i media då?
Jag kan inte se att det skulle vara Fredrik Reinfeldts fel att träsktroll ger sig ut och eldar ner grannens bil, bankar sönder kompisens farbrors fruktaffär eller saboterar för brandkåren när de vill rädda dagisbarnens teckningar från att brinna upp.
Det egna ansvaret är alltid större än 'vi har ingen lokal-tänket'.
Måste vara större!

Problemet ligger snarare i att tillhörigheten inte finns?
Att få vara en i mängden av maskerade upploppshetsade, testosteronstinna och adrenalinsprutande vildingar är ju bättre än att inte vara någon alls, eller hur?
Får man ingen positiv respons, är det bättre med negativ, än ingen alls.

Men felet ligger inte hos en enskild individ, inte heller hos de senaste årens regeringsrepresentanter utan i hur vi, av aningslöshet, dumhet eller annan -het, byggt in oss i ett samhällssystem vi människor egentligen inte är avsedda för.
Och då måste vi gå relativt långt tillbaka i tiden, före miljonprogrammets tillblivelse.
Kanske så långt tillbaka som till paret Myrdals tankar kring samhällsuppfostran?

Att gasta på hårdare tag, stopp av statlig nedmontering eller fler aktiva projektinsatser är verkningslöst så länge flertalet av landets alla medborgare i första hand förlitar sig till att allt är ett NAP - Någon Annans Problem.
Det har de boende i de utsatta områdena i alla fall insett genom sina insatser med att vara där det händer, på gator och torg, genom att nattvandra, genom att börja samtala och samarbeta.
  
Så - kan vi till sist enas om att det inte är sittande regerings, NågonAnnans eller "bögarnas" fel att förorterna brinner utan istället börja fundera allvarligt på den där lilla detaljen med hur vi ska ta tag i  undervisandet av Eget Ansvar?
Alltid.
I alla sammanhang!