Om vådan av att färdas högt och snabbt

Jag är verkligen ingen van flygresenär.
De få gånger jag flugit, har jag kastat mig bokstavligt och bildligt talat rätt ut i det blå, stundtals med hjärtat i halsgropen.
En del amerikanska katastroffilmer om flygolyckor har jag också hunnit se genom åren.
Jag skulle inte vilja påstå att jag någonsin varit flygrädd men det känns lite avigt att en plåtburk med vingar, som inte ens flaxar, kan vara ett säkert transportsätt.

Inte ens det faktum att jag egentligen är gift med en i grunden flygplanskonstruktör, som inte bara behärskar de tekniska handgreppen för att skruva rätt sak på rätt ställe, utan även besitter förmågan till aerodynamiska beräkningar, gör att jag odelat litar på att det där med att susa runt uppe i det blå är en trevlig sysselsättning.

Däremot var det ett tidseffektivt sätt att ta sig till huvudstaden för några veckor sen, det ska jag inte sticka under stol med.
Till och med så smidigt och snabbt att jag kunde tänka mig att knö in mig i en smal liten plåtkorv igen framöver.
Kanske.
Vid ett akut behov.
Fortfarande är jag förvissad om att säkerheten är hög inom flyget men den där mänskliga faktorn - den stör mig en smula.

I söndags befann sig en väninna och hennes mor på ett plan från Stockholm hem till Växjö, när det fick nödlanda i Norrköping på grund av rökutveckling i kabinen.
Förvisso otäckt för de inblandade och deras anhöriga men med lycklig utgång.
Idag läser jag om ett bombhot mot flygplatsen, här i lilla Växjö.

Jag kanske ska revidera min uppfattning i alla fall?
Om det går åt pipsvängen, lär det ju göra det ordentligt.
Och med min krassa inställning till "lagen om alltings jäklighet", kan jag ju hoppa upp och sätta mig på att det kommer vara exakt den flighten jag flyger med som verkligen kommer att dimpa ner i backen.

Eller försöker jag bara frammana lite osund noja?