De senaste månaderna har jag upptäckt vad verklig empati betyder.
Vad systerskap är.
Och det oavsett fysisk könstillhörighet!
Vilka som är något att hålla i handen när åskan går.
Och hur det är att hitta soulmates där jag minst anade?
Att våga sträcka ut en hand mot någon behövande har jag aldrig varit främmande för, utan att för den skull vilja slå mig för bröstet och hävda min egen suveränitet.
Det omvända är så mycket svårare.
Att lära mig be om hjälp, att våga glänta på sorg, elände och min litenhet i kriser är så mycket mycket svårare.
Samtidigt är det en styrka att vara svag!
Det har jag nyligen lärt mig!?
Att Ge samtidigt som jag Får är en nyvunnen gåva och kunskap!
Det känns bra att vara jag - trots att det fortsätter att storma runt mig - tack vare mina nya och nygamla nära och kära!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Grattis! Sådan vänskap (och kunskap) är en gåva.
Tänk att det ska vara så mycket svårare att ta emot hjälp än att ge... Det är ju precis som du säger, en styrka att vara svag. Många gånger är det så väldig mycket enklare att låtsas vara stark, att inte blotta sitt innersta.
Kram
Man lär sig så länge man lever! Men visst sitter det långt inne att be om hjälp, men inte att hjälpa! Konstigt egentligen. Det borde vara lika självklart!
Ett mycket starkt inlägg Eva. Jag instämmer. Det är mycket svårare att sänka garden, visa sin egen sårbarhet och tacksamt våga ta emot hjälp. Betydligt lättare att vara bollplanket som lyssnar och tröstar. Jag blir glad och rörd av att du nått dit.
Det är skönt när man kommer tll ett stadie där man liksom blir mer hel. Kram ♥
Härlig känsla det där!! :-)
Har aldrig kunnat be om hjälp, inte nu heller, kanske mammas fel (vet inte)men hon var hård och kaxi, sa alltid "bääh bra karl reder sig själv" det har jag också alltid levt efter. Inte bra alls kan jag säga nu. Kramis.
Vilken härlig läsning! Du är riktigt rik i livet du! <3
Skicka en kommentar