tisdag 2 oktober 2012

Elisabeth Ohlsson-Wallin och verkliga kränkningar

I princip tycker jag att det ska vara tillåtet och ok att skämta om nästan vad som helst, under förutsättning att det inte allvarligt skadar någon annan.
Samtidigt är det inte någon enkel sak att avgöra när det verkligen handlar om djup skada eller bara en liten kränkning i allmänhet.

Just det här "kränkta" som genomsyrar samhället är fånigt.
Vem som helst kan hävda sig vara utsatt för kränkningar i tid och otid och sen få sympatier och stöd.

Jag är varken övertygad rojalist, lika lite som jag betraktar mig som republikan men jag tycker inte att Elisabeth Ohlsson-Wallins senaste konstverk är mycket att hänga i julgranen.
Att hon provocerar är ju bra, eller?
Att hon uppmärksammas är ju lattjo, eller något?
Samtidigt gör hon det på bekostnad av tredje part som jag inte är helt övertygad om ha blivit tillfrågade före det så kallade konstverkets tillblivelse?

Var finns det subtila, det bara anade, det som manar till eftertanke någonstans i denna bild?
Möjligtvis i min irritation över att jag inte kan komma på vad alla männen runt bordet heter eller har för funktion?
Annars upplever jag motivet som lite väl uppenbart och då blir det faktiskt lite...tråkigt!?


Något som känns mer värt att lägga krut på är de som verkligen blir kränkta.
Inte bara lite småstötta sådär av någon verklig eller inbillad oförrätt,  utan de som faktiskt blir utsatta för både fysiska som psykiska kränkningar.
Små och halvsmå barn till exempel.
Där går jag igång ordentligt.

Som trettonåringen som blev utslängd hemifrån i helgen och tillbringade en natt i hyreshusets källare.
Den ett år yngre kompisen bidrog med en grillad kyckling, köpt för egna pengar för att mota hungern i grind.
Det senare kallar jag för empatisk förmåga, det tidigare för kränkning!
Och ja, jag känner  till både den utslängde och kycklinghjälten, det är inte någonannstanslångtborta det hände.

I grund och botten kan jag välja själv om jag vill bli upprörd eller känna mig kränkt av ett omstritt konstverk - vilket jag inte riktigt kan när det är verkliga barn involverade.
Slagna barn blir inga roliga eller trevliga vuxna, skulle kunna vara ett djungelordspråk.
  
Själv har jag lyckats undvika att kränka mina barns rättigheter men ändå pytsat ner dem i sina sängar, med en dos saga och en del lock och pock!


3 kommentarer:

Anders Lord sa...

Det är mycket klokt, det du skriver. Samtidigt kan jag inte låta bli att applådera lite åt varje liten "vattendroppe" som förhoppningsvis så småningom urholkar monarki-stenen och befriar oss från denna medeltida företeelse. Kungar och prinsessor passar bäst i sagorna.

margareta börjesson sa...

Bra skrivet - jag är kluven till det sk konstverket - gillar inte kungahus och gillar definitivt inte det som berättats om kungens uppförande - men det här känns onödigt! Barn däremot får inte behandlas så som du berättar - det borde vara straffbart!

Fru Venus sa...

Jag håller med dig, och i mina ögon är det inte konst. Jag får bara en sur smak i munnen.