Jag har blivit gammal.
När sotarmurre kom för att göra en besiktning av eldstäder, panna och skorstenar i morse, insåg jag till min förfäran att jag undrade om han verkligen var "stor nog" för att få köra bil!
Högst sannolikt var den gode Anton, vilket Stenkrossaren givetvis förhörde sig om att han hette, dryga 20 men med fjunig skäggväxt kunde han lika gärna varit 17.
Utöver denna insikt av eget åldrande och felplacering i ålderstillhörighet hos mina medmänniskor, kan jag meddela att myggbett på skinkan kan få en sjusovare som jag att klia mig halvt fördärvad halva natten!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
När bekantas barn växer upp så hänger jag sällan med. I mitt huvud fastnar de i en ålder. Därför blir jag upprörd när jag ser dessa fjunläppar köra bil. Tills jag kommer på att de är över 18år..
Min egen ålder är oftast bara en siffra på ett papper men ibland inser man att åren går
Det är ju när man ser ungdomar som man inser att man faktiskt åldras, men det känns ju inte så.
Ajajaj, ja nu åldras du alldeles för fort *blink, blink*.
Ha en fin dag, kram Milla.
Jahapp... ;)
Ja, visst är det hemskt! Man blir helt förvirrad av de där barnen som tydligen är vuxna???
Just så. Det är på andra man förstår att man har åldrats.
Det brukar ju vara så, Kalle Byx.
Ändå blev jag lite paff av mina egna tankar om sotarAntons eventuella ålder idag! :)
Och Småländskan - vi har visst haft den här dialogen förr?
Om min galopperande ålder, alltså! :)
Ja det har vi. Din ålder galopperar, min ålder... ja det vet i fanken vad den gör. Men ibland(men bara ibland) känns det som den inte gör mig äldre i alla fall. Märkligt, men så är det.
Du vet ju att hur gammal man är, är av mindre betydelse än hur man är gammal... det har vi ju kommit överens om, tror jag.
Kram du fina, goa
Skicka en kommentar