Kvällslektyr

Eftersom jag fortfarande är trött och mest av allt sugen på att lägga mig och läsa hopkrupen under täcket, får ni hålla till godo med en novell på temat; Grannen!
Finalisterna hittar ni här!

Mitt förslag nedan!

Sakta återtog gardinen sitt läge när handen släppte kanten.

Asta satte sig tungt ner på stolen och lyfte sin kopp mot munnen, läppjade försiktigt på det heta kaffet och andades ut.

Inte hade hon fått någon skymt av den nya grannen idag heller.

Hukande hade den nya skyndat mot porten.

När hon och Arne flyttat in på 60-talet hade det varit annorlunda.

Grannarna hade hjälpts åt att bära in de nytillkomnas möblemang, alla hade samlats för grillfester under ljumma försommarkvällar men kräftkalas, städdagar och gemensamma nyårsfiranden hade tydligen helt gått ur modet?

Sällan sågs några barn i dungen längre och de barnfamiljer som bodde i kvarteret hastade mellan hem och dagis, tidiga morgnar och tillbaka igen sena kvällar.

Nej, det hade varit bättre förr.

Jelena sprang mot porten för att inte dra på sig onödigt mycket ilska för att det tagit så lång tid att komma hem.

Trots att hon fått skjuts av sin kusin och sluppit betala bussen, visste hon aldrig vilket humör han skulle vara på när hon stack nyckeln i dörren.

Han tände ännu en cigarett och väntade, han hade nog sett henne komma.

Det fanns ju inget rim och reson i att hon skulle lära sig språket, hon skulle ju ändå bara vara hemma och ta hand om honom.

Varför kunde de inte bara få slippa en massa konstiga regler och krav som kunde leda till att deras kvinnor började ta efter de inföddas sedeslösa beteende?

Jojo, hon skulle noga förhöras om hur lång tid det tagit från skolan och hem, kunde hon inte ge klara besked om färdväg och exakta tidpunkter skulle hon nog få veta vem det var som bestämde.

Än så länge var han mannen i familjen.

Asta tog ännu en klunk av kaffet och återvände till tiden innan Arne drabbats av sin eländiga sjukdom, som så hastigt tog honom bort från detta jordeliv och lämnade henne kvar att bese områdets successiva förfall.

Soppåsar lämnades utanför återvinningslådorna, portarna var fullklottrade av ord på obegripliga språk och alla verkade vara rädda för varandra, låste och haspade in sig med säkerhetskedjor.

Jelena försökte känna av stämningen i lägenheten så fort hon kom in.

Det verkade lite spänt men ingen katastrof under uppseglande.

Oförsiktigt vågade hon på sig ett leende mot Honom, vilket genast resulterade i ännu en kommande färgpalett hon med möda skulle kunna sminka över.

Vilken slyna hon var.

Våga komma hem och le, skamlösa stycke.

Här ska hon huka underdånigt och vara tacksam för att han överhuvudtaget lät henne gå på undervisningen i svenska.

Änkan reste sig och stapplade mot toaletten, när det hördes en duns från våningen ovanför.

Ännu en duns, ett skrapande läte och ett kvävt ljud men hur skulle hon våga ta reda på vad som egentligen hände?

Sakta släpade hon sig ut i tamburen, denna gång hade han inte nöjt sig med att ställa till ett färgspektra i hennes ansikte, det kändes som om hela ansiktet var krossat och andningen var ansträngd.

Så tyst hon förmådde drog hon ner handtaget och kröp ut i trapphuset, fortsatte flämtande ner för en halvtrappa innan hon vågade ringa på dörren närmast.

A. Johansson, stod det på brevinkastet, det sista hon hann notera, innan mörkret så barmhärtigt omslöt henne.

Asta öppnade dörren på glänt, kedjan fick ligga kvar och den syn som mötte henne, skulle hon aldrig glömma.

Nu fick hon äntligen chansen att se sin nya granne, något hon gärna sluppit.

Sture böjde skenheligt på huvudet när han defilerade förbi kistan.

Imorgon skulle hans nya kvinna komma till Arlanda.