lördag 31 mars 2012

Lite skeptiskt vevande

Egentligen tror jag inte att vi tycker så himla olika ändå!?

Visst behövs det vettiga utredningar, extrastöttning och anpassade hjälpmedel.
Visst finns det barn, ungdomar och vuxna med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
Visst finns det dokumentation, manualer och handlingsplaner.

Ingenstans har jag påstått att en diagnos - och därigenom möjligheten att få extra tilldelning av hjälp och stöd i exempelvis skolor - är av ondo.
Tvärtom.

Vad jag vill höja ett varningens finger för - är om det verkligen kan vara så att en av 88 ungar är "drabbad"?
Det var ju i alla fall vad den nyligen genomförda amerikanska studien tydde på.
Eller vad den kraftiga ökningen av nya fall beror på?

De kanske begränsar istället?
Kanske inte bara individen, utan även en begränsning av samhällets normer och värderingar, där alla måste hålla sig inom relativt snäva ramar för att inte vara avvikande och "fel".
Vi kanske ska titta lite kritiskt på vilka kriterier som nyttjas för att kunna klassificera människor?

Alla ni som kommenterat har egna och unika erfarenheter av denna form av diagnostiserande.
Utifrån era erfarenheter drar ni slutsatser om hur vardagen fungerar - för er, för era barn, för er omgivning.
Det gör jag med.

Jag säger inte att vi ska knöla ner diagnosmanualerna i en byrålåda och sluta försöka hjälpa de som behöver hjälp.
Men ibland kan det vara nyttigt att ta ett steg tillbaka och försöka se på "problematiken" utifrån ett vidare perspektiv.

Än så länge har jag inte läst någon slutgiltig rapport om vilka variabler som styr uppkomsten av olika varianter inom autismspektrat.
Ingen fullständig och ställt-bortom-rimligt-tvivel-orsak till varför "avvikelserna" ens uppstår!?
Än så länge tvistar de lärde om orsak och uppkomst - och därigenom även om bästa sätt att underlätta, bota eller mildra!?

Jag har inga om helst motiv av vare sig ekonomisk, politisk eller religiös karaktär för att motarbeta, eller försvåra för Bup eller vuxenpsykiatrin.
Bara min sedvanliga känsla av att det kan vara vettigt med lite vevande mot väderkvarnsvingar i akt och mening att bidra till ett mer tillåtande samhälle.

Till sist kan jag rekommendera en intressant bok i ämnet; Diagnosens makt.

14 kommentarer:

issa sa...

En sak bara. Det är i ändras ögon jag har ett funktionshinder. Inte i mina. Jag vet att jag är suveränt bra på en hel massa saker. Min logiska och verbala förmåga är högt över medel och jag är en problemlösare utan dess like. Det blir dock ett hinder att ingen vill ta vara på dessa egenskaper då jag inte kan jobba heltid och har veckor då jag kämpar för att överleva. Det är mitt hinder.

Mångmamma sa...

Issa; Av det lilla jag känner dig, är det synd och skam att du inte får möjlighet att blomma ut! <3

LillaTuss sa...

Jag lägger mig i bara lite. Utifrån mitt jobb pratar vi aldrig om att en person har funktionsHINDER utan en funktionsNEDSÄTTNING. Hindret uppstår i förhållande till personens omgivning. Gamla diagnoser kan ställa till det för många och då menar jag främst de som för många, många år sedan t.ex. fått diagnosen lindrig utvecklingsstörning. Den kan hänga i resten av livet utan att den märks... alltså kanske den inte finns. Min personliga åsikt är att de som fått diagnoser bör följas upp regelbundet eftersom det kan vara många andra omständigheter i livet som gör att en person utvecklar ett visst beteende. Sen får vi inte blunda för de som faktiskt har en neuropsykiatrisk nedsättning (medfödd). Den går aldrig att bota... men med rätt verktyg och insatser kan dessa personer få ett riktigt gott liv.

issa sa...

Oj förlåt, jag dom uttryckte mig fel. Nedsättning heter det såklart.

issa sa...

*som. Hopplöst att skriva i mobilen

Mammahäxan sa...

Vad många kommentarer det blev. Härligt!

LillaTuss sa...

Issa: Vem bryr sig... vi vet vad du menar :)) Å jag hoppas att min kommentar inte gjorde någon förvirrad. Det är supersvårt att hålla sig objektiv i ett sånt här ämne. Jag är ju inte mer än människa ♥

Issa sa...

Absolut inte!

Cecilia Lager sa...

Eva, att lyfta fram ämnen för diskussion är aldrig negativt. Då får man ta fram sina åsikter, damma av dom lite, och fundera på varför man tycker och tänker som man gör. Det är bara nyttigt, intressant och ganska roligt. Självklart tycker inte alla lika, vi har inte alla samma erfarenheter. Det som rör funktionshinder, diagnoser och ev medicinering är ett känsligt, något infekterat kapitel för mig. Det finns skäl för det, men jag ska fortsätta att damma ett tag till, och sen ska jag skriva ett meil till dig med mina erfarenheter och mina åsikter. Kanske, jag hoppas på det, kan du sen ge mig lite nya infallsvinklar. Kram på dig!

Helena Dahlstrand sa...

Om det sker en överdiagnostisering av neuropsykiatriska funktionshinder så är det ingenting som NÅGON vinner på! Särskilt inte de som faktiskt har behov av en diagnos. För de finns - Tro mig!

issa sa...

Jag kan nog tänka mig att barn som får diagnosen redan vid fem års ålder kanske ska omprövas av någon oberoende efter något år. Kanske var det bara ett livligt barn.. jag har fått så många olika diagnoser att jag verkligen har fått lära mig att bli kritisk. I skolans värld ska lärare låta minst en till lärare läsa prov och uppsattser och dylikt innan de får sätta betyg, kanske något att införa..

Småländskan sa...

Kram mångis! Du har än en gång sett till att vi blir engagerade!

Tankar vid midnatt sa...

I min tankevärld så är det inflation i diagnoser och många människor blir sina diagnoser oavsett om det är till gagn för dem.
Gillar inte diagnoshysterin!

Mångmamma sa...

I och med min länkning till Cicki i nästa inlägg, tackar jag för allt engagemang och allas tankar och åsikter i ämnet.
Vi har alla våra favoritstötestenar och det här är en av mina!
Blir nog fler tillfällen att vädra ämnet framgent.
Tack.