tisdag 15 november 2011

George Orwell roterar i sin grav.

Tisdag igen och kyrklek igen.
Idag fastnade vi vid fikabordet där jag hetsade upp mig å det grövsta över den senaste flugan om gps-övervakning av ens telningar via mobilen.
Förra vecka var det en kort artikel i vår tidning om hur bra en familj ansåg det vara att kunna ha koll på var tonåringarna befann sig någonstans med hjälp av tekniken.

Ungdomarna i familjen var 13, 17 och 19 år gamla!?

I min värld är det ett otänkbart sätt att bedriva övervakning av mina stora barn.
För det första är en 19-åring vuxen.
Spelar ingen roll att han eller hon går i gymnasiet eller bor hemma, har en unge fyllt 18 är det en vuxen vi har att göra med.
Mina 19-åringar har inte ens bott hem-hemma - de har och har haft eget hushåll.

En 17-åring går i en frivillig form av skola - under förutsättning att det är en gymnasist vi pratar om - och då förväntar jag mig att eleven har haft ett eller flera år på sig att begripa innebörden av eget ansvar.

Om man som förälder känner sig tveksam till var ens 13-åring befinner sig, är det inte i första hand gps-övervakning som behövs, utan fysisk kontakt!

Normal oro, omsorg och ett visst mått av rädsla är naturligt att känna den dagen man blir förälder.
Men att förlita sig på teknik istället för ha förtröstan om att det folkvett, ansvarskänsla och tillit jag förhoppningsvis bankat i mitt barns skalle, det är inte bara vanskligt utan i mina ögon direkt farligt.
Falsk säkerhet är mycket värre än sund osäkerhet.

Visst, världen är en farlig plats.
Den är också en realitet.
Att ge våra barn de verktyg de behöver för att kunna fatta egna vettiga beslut, göra säkerhetskalkyler och riskanalyser, är bland det viktigaste vi kan göra som föräldrar.

Och även om jag nu kan se att min unge är på X-gatan istället för där den har sagt att den ska vara på Y-vägen, säger det ingenting om vad som hänt, varför eller tillsammans med vilka andra.

Hand upp på hur många vuxna som skulle känna sig bekväma med att vara ständigt övervakade?!
Ingen?
Nä, trodde inte det heller!
Så - vad är skillnaden?
Varför ska vi övervaka våra barn?
Räcker det inte med normal kommunikation rent verbalt?

Tillit och förtröstan mina vänner, det är grunden till alla mänskliga relationer.
Gps-övervakning är ett övergrepp!

7 kommentarer:

Lippe sa...

Håller med!!
Jag tycker att det är fullt tillräckligt med mobil så att jag vet att de kan nå mig, eller annan vuxen, och att jag kan nå dem.
Jag hade nog tuggat av mig armen hellre än att mina föräldrar haft övervakning på mig!
Jag skulle ha sett det, och ser det, som ett misstroendevotum, iaf vad gäller tonåringar.
Om man inte litar på sina barn så gör man ju upp en plan utifrån det. För som du säger, även om jag vet att de är på x-gatan så vet jag inte med vem eller vad som händer.
Att sätta det på sin jakthund däremot tycker jag är ok!
Kramen

Maria Engelwinge sa...

Bra och klokt skrivet! Jag tycker också att man är vuxen som 19-åring. Väldigt märkligt att ha övervakning på en vuxen människa. Själv kände jag mig vuxen redan som 16-åring då jag flyttade in till Visby från landet för att gå på gymnasiet. Jag bodde inackorderad i ett litet hus på en gård och åkte hem på helgerna.
Kram!

Anonym sa...

HÅLLER MED!!!!

LillaTuss sa...

Inte en chans att jag skulle använda gps vid sån oro. Jag skulle istället åkt runt på stan med cykel eller bil (har förmånen att bo på mindre ort). Dessutom har jag ALDRIG druckit alkohol när dottern varit ute på vift med kompisar. Man vet ju aldrig om man måste rycka ut. Med gps kanske många föräldrar tror att de kan lämna över ansvaret på andra. På samhället t.ex. Jag vet faktiskt inte vem som kom på idén och hur h*n tänkte

Susann sa...

Skriv det här i din krönika i tidningen. Dina tankar är som om de vore mina egna. Var går gränsen? Man pratar om att offentliga övervakningskamror är integritetskränkande. GPS-kontroller är snäppet värre.

Min son (17 år) får väcka mig varje natt han kommer hem och han har varit ute och festat och än så länge så har det funkat. DIALOG... ett underbart ord som också är viktigt i detta sammanhang.

Cicki sa...

Kunde inte sagt det bättre själv. Sedan kan jag tycka att mobilen är ett verktyg som gör att man numera kan nå sina ungdomar vart än de är plus att de hela tiden kan nå sina föräldrar. Den möjligheten fanns inte när mina var ute och rände. Men det fixade sig ändå.

Tillit är ett bra ord i detta sammanhang. Från bägge hållen.

Annaa M sa...

Jag håller fullständigt med dig, men jag VET sedan tidigare debatter i samma ämne att många inte alls gör det. Alla medel att ha totalkoll och vinna racet om att vara bästa föräldern är tillåtna.

Att föräldrar, långt upp över myndighetsåldern ska göra som Fröken Hulda ovan, tycker jag är fullständigt vansinnigt också. Jag vet inte alls hur gamla Huldas barn är, men jag vet däremot andra som sträcker ut ålder till upp över 20. När barn ska anses oförmögna att ta hand om sig själva, föräldrar livegna i uppgiften att sitta på helspänn och vänta på att rycka ut. "Men vi bor ju i förort!" är ett argument som gärna används i Storstaden.

Min standardfråga brukar vara hur de tänker sig att barn till körkortslösa föräldrar klarar sig. Som inte bara kan slå en signal "mamma jag är lite full och behöver skjuts hem".

De här vanorna måste odlas i vissa kulturer, i Stockholm märker jag mest av den i homogena villaområden. Mina flickor har umgåtts i helt olika subkulturer, den ena gick i pretto innerstadsgymnasium, den andra har röt sig mer i alternativkretsar. I ingen av dem har det suttit föräldrar på helspänn. Det har åkts tub, nattbuss och sovits över.

Alla mina barn flyttade också hemifrån innan de fyllt 19, två av dem väldigt långt bort. Jag tycker nog att det var väldigt bra att de lärt sig ta hand om sig själva. Mellandottern jobbade sin första sommar utomlands innan hon fyllt 17. Det var i mångas ögon mycket dåligt, jag borde åkt med och övervakat!