fredag 26 november 2010

Korta nätter och acceptans

Far-är-rar anlände till hemmet vid tretiden inatt, tog i från tårna och fick loss det vrenskande spjället så det gick att elda igen.
06.00 gick reveljen och han fick vackla upp för att fara vidare mot sydligare breddgrader, dock inom landet denna gång.
Oreglerad arbetstid är fina grejer...

Jag somnade gott, inlindad i täcket, efter ha läst ut Prins Annorlunda av Sören och Yvonne Olsson.
Deras son Ludvig föddes med Downs syndrom och av deras resa tillsammans med honom har det blivit en fin bok.
Eftersom en alldeles speciell liten kille i min närhet är född med en extra kromosom, är jag extremt nyfiken på att lära mig mer.
Fullärd blir man ju aldrig men som med allt annat Avvikande, är det min fasta övertygelse att det enda som hjälper mot fördomar och rädsla stavas Upplysning!

Jag är inte ett dyft rädd för, snarare en försvarare av och för, allt som sticker ut från normen - vad nu det är!?
Ni som hängt här ett tag vet att jag relativt ofta skriver om barn med särskilda behov, om Downs,om fosterdiagnostik och om hur viktigt jag anser att det är att vi alla jobbar med våra fördomar.
Tjatig, ja kanske?

Men om man inte belyser viktigheter tillräckligt ofta förlorar de sin status som angelägna ämnen.
Inte bara för de familjer som lever mitt i det, utan även för oss runtomkring som anser oss vara normalstörda.

Att ord är makt kan vi väl vara överens om?
Att då använda sig av ord som cp-unge, mongobarn eller liknande är i mina ögon fullständigt förfärligt!
Jag håller alla vuxna ansvariga för att alla barn omedelbart bums ska lära sig vad det egentligen innebär!
Att alla har en plats i tillvaron och att ingen ska behöva bli hånad måste ändå vara universellt?

Oavsett normalitetsgrad.

3 kommentarer:

Desirée sa...

Tack för titten hos mig! Ska kika runt hos dig :)

Cicki sa...

Min bästa chef har en son med Downs. Kanske därför han är bästa chefen.

Han och hans fru har tre söner. Lasse som är mellansonen har alltså Downs. Lasse är nu 35-40 år. När han föddes rekommenderades de att lämna bort Lasse till ett institutionsboende. Det gjorde de. Men det kändes inte rätt, så efter några månader kom Lasse hem igen. De har aldrig gjort någon skillnad på honom och de andra pojkarna. Lasses bröder har ofta haft honom med sig i sina kompisrelationer. Lasse är fruktansvärt social och charmig. När bästa chefen fyllde 50 bjöds det på stor fest med både vänner och personal på samma fest. Gissa vem som bjöd upp och dansade en artighetsdans med alla damer. Just det, Lasse. Han jobbar på McDonalds sedan många år och har eget boende. En självgående ung man som fungerar bra med lite extra stöd.

Varför ska en sådan som han sållas bort?

Mångmamma sa...

Cicki; Det är ju precis det jag menar - Alla måste få finnas och hitta sin plats!
Jag blir alldeles galen av att läsa om bortsorterade foster!