Tilltro

Så var stor-sonen ekiperad med en egen jag-ser-ut-som-en-straffånge-handling, närmare bestämt ett pass.
Om ett par veckor går färden mot ett land i österled, ett med samma färger på flaggan som vi.
Där ska han befinna sig inkvarterad i en familj som endast nödtorftigt kommer kunna kommunicera med honom språkligt - och han med dem.

Kommer bli nyttigt för honom, en lektion i tecken/kroppsspråk han kommer kunna dra nytta av den dagen han eventuellt blir pappa! :)

Fast som i alla liknande situationer hyser jag tillförsikt angående min avkommas förmåga att hantera ovana och nya händelser.

Är det inte så man som förälder bör göra?
Ha tilltro till sina barn.