onsdag 9 december 2009

Var god dröj...

En kvinna upptäcker en knöl i sitt ena bröst.
Hon söker läkarkontakt för att utreda om det är något att oroa sig över eller inte.
Det är det.
Stora trumman tas fram och hela paketet dras igenom.
Prognosen ser god ut, trots allt.
Om man med god menar att överlevnadschanserna är större än det motsatta.

Fast, läkare är inte jämnställda med Gud.
Kvinnan hinner med ett år till i sitt liv efter upptäckten, innan den ultimata domen faller.
Metastaser överallt, inget att göra längre.
Hela kroppen har tagit emot små ilskna sjuka celler, hjärna, lungor, alla vitala organ.
Immunförsvaret är nere för räkning.

Första december gav hennes kropp upp.
En man har blivit änkling, tre döttrar har blivit moderslösa, vänner och bekanta en väninna fattigare.

Och jag, som en gång i tiden flitigt umgicks med denna kvinna, står skuldmedveten kvar och skäms.
Skäms för att livet och vardagen snurrade så fort att jag aldrig ansåg mig ha tid att ringa, prata och verkligen fråga hur hon mådde.
Den enda gången jag gjorde det var hon så dålig och hade så ont att hon bad mig ringa vid ett senare tillfälle.
Det tillfället lät jag aldrig komma.
Och nu är det försent.

Återigen har jag fått lära mig den dyrköpta och oåterkalleliga läxan att inte vänta med saker och ting, imorgon kan det vara för sent.
Återigen får jag tillfälle att tända ett ljus för någons själ.

8 kommentarer:

Rebecka sa...

Åh nej. Jag tänkte på henne för någon vecka sen, hur det hade gått och så.

Gammal Hårdrockare sa...

Både skrämmande och vackert skrivet! Och vem vet, din väninnan kanske läser vad du har skrivit just nu och då behöver du inte ha dåligt samvete. Hon vet...

Mångmamma sa...

R; Jag vet..
Gammal Hårdrockare; Tack, man kan ju alltid hoppas!

Mina dagar sa...

Tänk att det alltid måst gå så långt innan man tänker till? Men livet RULLAR PÅ SÅÅÅÅÅ FÖRB......T FORT!!
Det är ju inte klokt att vi inte ens hinner ringa våra vänner eller träffas oftare! Man orkar helt enkelt inte!
Jag har varit hemma nu ett tag för mitt liv gick helt plötsligt FÖR FORT!
Nu är jag nere på normal fart igen!

Hoppas att "Gammal hårdrockare" har rätt att din vän läser och förstår!
/Eva

Ancan sa...

Cancer är en så fruktansvärd sjukdom.

Det är när man läser det du skrivit (o liknande) som jag känner ett stort frågetecken om varför??? och vart rättvisan i livet finns någonstans...

För mig som kristen är det alltid jobbigt.
Att ifrågasätta det jag tror på.

För det blir ju så.

För HUR kan det vara rätt att tre barn står moderslösa i unga år?

KRAM

Mångmamma sa...

Mina dagar; tack och välkommen hit.
Ancan; Visst är det märkligt?
Att det som borde vara rättvist och självklart är så skört och bräckligt.
Oavsett om jag anser mig vara kristen eller ej, har jag svårt att se meningen med prövningen i för tidiga dödsfall.
Fast vissa saker kan man nog aldrig förstå, bara känna in.

Åsa sa...

Åh, va fint skrivet!! :-(

Mångmamma sa...

Åsa; Tack