Inne i glaskupan

Nu har jag hunnit bli efterlyst både en och tolv gånger den senaste veckan.
Jag bara la ner all cyberaktivitet och har roat mig med att ligga runt.
Ja, ligga runt i olika rum och på olika golv i huset.

Förmiddagarna i sängen med välbehövligt långa sovmorgnar.
Eftermiddagarna tillbringas oftast uthälld på ett golv eller i soffsängen inne i barnkammaren och kvällstid på vardagsrumsmattan framför kakelugnen som sprakar muntert.

Tänkte bara önska er alla ett riktigt gott slut och ett ännu bättre nytt!

Nu återgår jag till jullovsnöjet - att hasa runt mellan olika platser att vräka omkull mig i horisontell ställning på!

Oortodoxa traditioner

Det allra bästa med jullovet är verkligen sovmorgnarna.
Inga trötta barn som måste jagas upp medan natten ännu ligger mörk över nejden, utan små-vilda-glada som vaknar i sin egen takt och tar sig an dagen.

Denna dan-före-dan har jag kokat största grytan med tomtegröt, bakat scones och muffins i min rosa kärringfrukostmaskin och kört Majblomman till och från ett barnkalas.
Ingen julstress, ingen hets.

Imorgon ska jag krama om alla mina finaste Alphamammor efter julgudstjänsten och sen ska familjen äta traditionsenlig julpizza.
Om en upprepning för andra året i rad kan räknas som en tradition?

God Jul på er!

StinaFina

Ni minns katten-vi-inte-har, va?
StinaFina också kallad.

Den där lösdrivande kattrackaren som mannen i huset mest fräst åt och helst velat jaga iväg.
(Han är larvigt allergisk mot just katter)
Troligtvis är den en kvarlämnad sommarkatt som adopterat oss sen några år tillbaka, ingen jag frågat i grannskapet känner igen beskrivningen eller saknar någon katt med hennes utseende.

Just den katten ligger för det mesta ihoprullad som en liten boll på en yllefilt ute på verandabänken om kvällarna och sover tryggt.
De senaste vintrarna har just den katten varit räddningen för mina sadelgjordar och  hästtäcken i sadelkammaren, eftersom den haft någon form av avskräckande effekt på små ettriga och gnagiga möss.

De senaste veckorna har mannen slutat fräsa åt den och igår erkände han till och med att han gosat med den!?

Nu kan jag äntligen byta namn på StinaFina till Katten-Vi-Har!
Fast det har både hon och jag fattat för länge sen.

Världsbildskollision

21/12 -12 och världen har inte gått under.
Än.
Däremot var det nära att Stenkrossarens värld gick under när hans avdelning var stängd på dagis i morse och han istället fick vara på en av de andra med de få barn som inte redan tagit jullov.

Utåt sett var han ytterst ilsken och förgrymmad men egentligen förstår jag att hans, på förhand, uppgjorda världsbild fick sig en törn när det inte var som det brukar.
Intressant.
Först drabbades jag av samvetskval en millisekund för att jag lämnade honom i fröknarnas händer, på fel ställe när han egentligen skulle ha kunnat stanna hemma.
Sen besinnade jag mig och beslöt mig för att ett konsekvent handlande ändå var bättre än att låta honom få bekräftat att det är farligt att lämnas på ett nytt ställe - som inte ens är nytt, eftersom han vanligtvis gärna går in och leker på just den avdelningen när han får.

Uppenbarligen hade jag inte full koll på att han är så pass beroende av rutiner som han verkar vara?
Och även om det kan tyckas hårdhjärtat att lämna en frustrerad och vilt skrikandes unge och bara åka därifrån, är jag övertygad om att det varit värre att plocka med mig honom hem igen.
Vilka signaler ger det?

Att så fort det inte är som det brukar - är det farligt.
Själv tycker jag att det ligger en styrka i att kunna improvisera, att ha möjlighet att tänka flexibelt och att vara anpassningsbar.
Det som ter sig skrämmande är oftast inget annat än att ta sig an.
Att bara man skriker och visar sitt missnöje - får man sin vilja igenom.
Tyvärr funkar inte världen så, ibland måste man bara kunna kompromissa, till och med relativt ofta faktiskt.


Så när mitt förnuft slogs med mina instinktiva känslor under bråkdelen av en sekund, är jag glad att jag lät förnuftet vinna.


Sonen är i trygga händer och har fått en liten lektion i att det oväntade och nya inte är något annat än att förhålla sig till.
Något jag är övertygad om kommer att gagna honom i det långa loppet!

Den Rosa Manicken

För ett år sen, ungefär, landade en makalös manick hemma hos min kärringkompis C - ett cupcakesjärn!

Oftast används det till sconesmuffins, nygräddade och varma, på alla dignande kärringfrukostar hon bjuder på.
Jag har varit lite lagom avis sådär sedan dess.

Idag har jag införskaffat en likadan, fast bubbelgumsrosa!
Provkörd givetvis.
Med sconessmet i till kvällsfikat.

Jodå, de blev helt klart ätbara!
Och jo, jag har hört att världen ska gå under imorgon och att det blir julafton om några dagar men det rör mig inte i ryggen.

Jag ska bara lukta på mina blommor under korkeken...sconesmuffins hädanefter!

Könsförvirring

Egentligen är det bara skrattretande att jag stundtals svarar på marknadsundersökningar, konsumentåsikter och ger synpunkter på nya produkter - fiktiva eller högst reella - på nätet.
Jag känner ingen som är så grymt kritisk till all form av reklam som jag.

Adblock är givetvis installerat på min dator, Spotify Premium ordnade jag ju förra veckan, reklamblad i brevlådan duger inte ens att tända pannan med utan åker direkt ner i återvinningskassarna, reklampelare är vi förskonade från här ute i obygden och staden besöks ytterst sällan.
Tv-reklamen är jag lyckligt ovetande om eftersom själva tv,n saknas!

Då blir det lite fjantigt att svara på slika undersökningar.
Allra helst som jag dessutom är en urusel konsument av allt annat än det mest basala - mat, eventuellt ordinerade mediciner, bränsle till bilen och skor till de små-vilda-glada.

Och allra-allra fånigaste är det när undersökningarna börjar med en fråga om vilket kön jag tillhör, med efterföljande uppmaning om att endast välja ett alternativ!?
Utan att vilja trampa eventuellt identitetsförvirrade hens på tårna, borde det vara rätt enkelt att bestämma sig för vilket kön man tillhör?
Välj ett bara.

Fast helst en uppmaning till alla dessa företag om att sluta fråga efter könet!

Det är ju knappast min östrogenhalt som väljer variant av mjölk, bensinpump eller som ratar lightprodukter.
Att ta varje tillfälle i akt till att fackindela människor, oavsett om det handlar om kön, ålder, vikt eller bostadsort känns så förlegat!

Sett ur det perspektivet blir det tydligt, i alla fall för mig, att  jag bara slösar bort kreativ tid på att svara på idiotiska och redan på förhand ledande frågor, där jag förväntas lämna åsikter utifrån mitt kön/ålder och inte min o/kunskap om allehanda företeelser.

Skönt att det finns en deleteknapp!

Vov Vov...

Det är inte fullt så illa att jag drabbats av skrivkramp eller ordbrist, bara så att orden och formuleringarna nyttjas i sin talade form och inte i sin skrivna för tillfället.
Jag pratar oavbrutet nu - i telefon, i verkliga möten och nästan jämt annars också.
Även i sovande tillstånd.

En sak jag grubblat mycket på de senaste dagarna är hur det ska vara så svårt att få Stenkrossaren att förflytta sig från punkt A till B utan att hitta på sattyg under tiden?
Han har ett ganska gravt rörelseenergiproblem för närvarande.

Med begriplig svenska: han är stört omöjlig att få att 'gå fot'.
Jag har hittills kunnat dressera både hästar, vilsesimmade katter, nappflaskuppfödda lamm och fem barn att förstå sambandet mellan att göra som jag vill - och att göra som de själva vill.
Ett visst mått av totalitär lydnad är av nöden om små människor ska kunna vistas i det offentliga rummet, såsom ute i trafiken, bland andra små och stora människor och för att inte oavbrutet vara en vandrande katastrof i vardande.

Jag brukar lite lakoniskt säga att 'det kommer att gå bra för det barnet - om han överlever' och det är just det där sista som oroar mig.
Han har inte mycket till självbevarelsedrift eller säkerhetstänk.

Nu är det bara att snabbt finna ett sätt - utan alltför mycket konflikter involverade - som får sonen att förstå vitsen med att vara samarbetsvillig.

Alternativet är ju koppel eller sele...