Från lejon till änglar

Helgen har rasslat iväg i ett rasande tempo.
Jag har hunnit läsa en del, drillat skolbarnen i högläsning, flyttat hästar, letat kanin (som fortfarande trivs utmärkt på flykt), tvättat nästintill oöverstigliga berg med sängkläder och filtar efter urstädningen av vår pyttelilla husvagn som nu återtagit sin vinterförvaringsplats och givetvis närvarat vid helgens familjegudstjänst där två av tre körbarn var mina, Pysselkungen och Majblomman.

Tre små barn som bytte mellan lejonmasker och änglavingar, sjöng för allt vad de var värda, en pappa som fick agera Daniel, en ledare som lekte babylonisk kung, två tonårstjejer som var rådgivare, jag och en farmor som fick vara vakter och så allra bästa kyrkisfröken Ingela som höll ihop hela spektaklet med gestaltandet av Daniel i lejongropen.

Två lejonmasker är numera posterade på varsin sida om ytterdörren, trädda på ytterbelysningen och kastar morrhårsskuggor ut över trappan.
Om inte det är återvinning på hög nivå, då vet jag inte vad som skulle kunna vara det!?

Imorgon vankas vardag och återställd ordning igen, något jag ser fram emot eftersom jag ska frukostera på en ny plats.
Fegpoeten har flyttat sen sist och själv tänkte jag kasta av familjen i farten för att styra kosan norrut några mil.

Hurra!

Jubel och klang!
Majblomman fick syn på en liten svart långöra som skuttade runt bakom stallet i hagen.
Tyvärr är Svante fortfarande på fri tass eftersom det finns ett fantastiskt bra gömställe rätt in i husgrunden som är passande stort för en liten skuttig kanin.

Med lite morotsmuta borde det gå att locka fram honom vad det lider!
Annars blir det väl som på vår förra gård där kaninerna strövade fritt kring husen och kom fram och åt på kökstrappan när det serverades middag.

Dyrköpta erfarenheter

Det är aldrig roligt att nattningströsta en liten olycklig gosse med gruvliga samvetskval för de ödesdigra misstag han presterat under dagen.
Däremot är det både viktigt och nyttigt att ta små barns sorg över sina egna tillkortakommanden på allvar och inte försöka släta över, lirka bort eller förminska skulden.

Stenkrossaren har gjort bort sig idag.
Ordentligt.
Tyvärr är det inte enbart han själv som är lidande utan även en liten fyrbening.
Svantes boxdörr "glömdes" på glänt, bakdörren i stallet har en relativt stor glipa och den lilla svarta kaninen är spårlöst borta!

Dagen började annars bra med kärringfrukost som fylldes på med fler indrullandes små och stora människor som utfodrades med lunch, massor av prat, en del ingripanden för att medla mellan de små, russindrällande, leksaksriot på samtliga golv och en himla massa hopp-och-lek.
Precis lika fantastiskt trevligt som vanligt.

Tyvärr glömde den lille värden att stänga ordentligt efter sig, när han och hans gäster gick ut för att mata Svante med grönsaksrenset och när jag väl upptäckte fadäsen, hade många timmar passerat.
Dagens nyttiga - men dyrköpta - erfarenhet för min del, var att sonen inte försökte slingra sig ur sitt ansvar, han gav inte någon annan skulden, utan han erkände omedelbart att det var han som tabbat sig.
Det kändes ändå bra, mitt i allt elände.

För hans del hoppas jag att ett visst mått av eftertänksamhet har införskaffats, även om det kanske var på ett trist och opraktiskt sätt.

Imorgon ska vi ut i skogen och symboliskt leta efter kanin och något substitutdjur kommer inte anskaffas innan förlusten och saknaden sjunkit in - och undan.

 

Uppföljning av Nybyggarna och en liten reklamfråga

Apropå gårdagens något bitska inlägg om "Nybyggarna" och som svar till alla era kommentarer, vill jag bara förtydliga följande;

Jag har inte ens sett programmet, bara länken och texten hos Aftonbladet.
Visst är det bra att folk faktiskt tänker till, inser att de som lever på samhällets bakgård också är verkliga människor som inte bara behöver omtanke utan även livets nödtorft.
Det jag hetsar upp mig över är ju främst det infantila i att göra underhållning av det!
På precis samma sätt som jag retar ihjäl mig på de braskande rubrikerna i pressen om än den ena, än den andra kvasikändisen som förstorat brösten, tappat bort hunden eller hällt en öl i huvudet på grannens svärmor!

Så!
Nu byter vi ämne!

För första gången i denna bloggs historia har jag blivit kontaktad av ett företag som vill att jag jobbar med riktad reklam.
Jag - och alla ni läsare - skulle få möjligheten att tanka hem en rabattkod att använda vid köp från denna firma.
Är ni intresserade av kakeldekor och väggord?

Själv målar jag helst direkt på väggarna här hemma, till barnens förtjusning, eftersom de bor med riddarborgar, sjörövarskepp eller sjöjungfrur bredvid sina sängar men ni kanske är lite mindre yviga i era inredningsambitioner?
Vad säger ni, finns det intresse?

Nybyggarna

Även om resultatet är gott, de deltagande helt frivilliga, konceptet vinnande - är det fullständigt sjukt, absurt, galet och vettlöst!
Jag ger blanka den i vad produktionsbolaget drar in i reklamintäkter.
Skiter högaktningsfullt hur bra tv det blir.
Struntar komplett i hur mycket media kan krama ur fenomenet.

Jag blir illamående, äcklad och bestört inför tanken på att trasiga, såriga, osäkra människor exponeras på detta sätt.

Hur "fint och känsligt" det än kan tänkas förevisas!
Toppenfint att hemlösa får hjälp att hitta någonstans att bo.
Toppen att människor från den så kallade, samhällets skuggsidan, uppmärksammas och får en andra, tredje, femte, sjuttiohundrade chans.
Det är de absolut värda.
Men i tv?

Nej, jag tycker det är en brutal form av underhållning, inte helt fjärran från forna tiders Gladiatorspel i det antika Rom!
Misär som underhållning - vår tids opium för folket?
Å andra sidan är jag så där toktrist som anser att det mesta i tv-underhållningsväg är under all kritik!
Troligtvis borde jag hålla klaffen, titta på åtminstone ett avsnitt, prata med personer som vet hur det är - på riktigt!  

En typisk gammal surkärring!?

Spretigt

Det är verkligen inte så att orden tagit slut eller så.
Jag har bara haft lite för mycket att prata om med andra och lite för lite tid att skriva.

Tisdagar är ju som bekant mina mest hektiska dagar, socialt sett.
Ett evigt rännande ut och in i kyrkorna på byn, från tidig morgon till sena kvällen.
Mestadels har vi diskuterat skolan, våra barns situation, skolledningen, läxor, Matteusevangeliet och 10 Guds bud idag.
Plus lite om citronolivolja, lejonmasker, högklackade skor och "onda mostrar".

På det stora hela!

Rebellisk bokrecension

Jennie, moderator på 1av3.se och nu även involverad i Vulkan.se slängde iväg en fråga i fredags om jag hade lust att recensera några böcker?
Klart som korvspad - läser gör jag ju jämt!
Idag kom det inte mindre än två bokpaket i brevlådan.
Ett från Jennie med tre titlar i lika många olika genrer.
(Och ett ifrån Fru Booked.)

En kriminalroman, en historisk dagbokskildring och en stilguide till mer passande klädsel.
Just den sista var jag ju tvungen att kasta mig över och bläddra i direkt.
Den heter; Klä bort, klä fram och fuska, skriven av Eva Carlström och Sophie Cederholm.
Den påminner mig lite om min mammas tonårsböcker från tidigt 60-tal med käcka råd och snitsiga teckningar om hur man ska klä sig efter sin kroppstyp, böcker jag själv lusläste som 13-åring.
Fast här är det frågan om två vuxna kvinnor som först utger sig för att vilja  hjälpa till med andra kvinnors personliga stil och sedan frankt går in med diverse pekpinnar!

Jag hann dels förfasa mig över prettofaktorn, irritera mig på den hejdlösa reklamen för vikten av att alltid, alltid låta en frisör ta hand om håret - och då gärna en så dyr som möjligt eftersom de dyrare salongerna undantagslöst är bättre i deras värld - samt snabbskumma igenom ett "personlighetstest", där det inte ett dyft förvånande, uppdagades att jag tillhörde den dramatiska typen, till skillnad mot den romantiska, naturliga eller klassiska! 

Författarna är två frisörer men även stilcoacher, författare och föreläsare.
Tillsammans driver de en salong i Karlskrona vid namn Reborn samt ägnar sig åt "gör-om-mig-shower".
Ett stort plus med denna bok är frånvaron av underviktiga modeller och istället faktiska före-och-efter bilder på vanliga kvinnor i skilda åldrar.
Kanske med en liten övervikt på medelålders?

En av de modellande kvinnorna känner jag till och med - eller för att vara ärlig - jag har träffat henne i vissa sammanhang och våra stora döttrar var vänner en period.

Visst, det kan säkert vara en skojig bok att bläddra i för de vankelmodiga som fortfarande dras med komplex för stora rumpor, tjocka ben och sluttande axlar.
Tanken är god, med lite hjälp är det möjligt att finna sin stil, oavsett vad det så kallade modet föreskriver men själv finner jag boken mest deprimerande och lite för pekpinnemässig!
Jag har ingen som helst ambition att klä mig efter ålder - varken föryngrande eller föråldrande.
När det sen förespråkas att nyttja marinblått, dovgrönt eller brunt istället för svart som bas - då blir jag till den leopard som aldrig någonsin kommer att hamna i någon mönsterform alls i min garderob.
Marinblått!?
I mina ögon är det inte en färg, det är en trist ursäkt till färg och möjligtvis en passande nyans på uniformer! 

Jag är jag, spretig och färgstark till både personlighet och garderob.
Eller helt kolsvart!
Å andra sidan är jag inte i behov av en specifik dresscode i mitt yrke.
Det är helt ok att se komplett galen ut i skyhöga klackar, färgsprakande hemsydda jackor, kolsvarta tröjor och illskära jeans när man som jag mestadels jagar barn eller häckar bakom tangentbordet.

Jag vet inte riktigt vem boken verkligen vänder sig till, antagligen för att mina närmsta vänner är precis lika övertygade om sin egen stil och smak som jag är.
Jag kan inte referera till den riktigt.
Trots att jag i allra högsta grad kan kalla mig medelålders!

Jag har alltid tyckt att kläder och stil är kul, även om jag i perioder harvat runt i den klassiska mammauniformen; jeans, kräkvänlig och mjuk tröja och bekväma skor.
Men alla dessa självhjälpsböcker är jag lite skeptisk till.
Oavsett om det handlar om att våga tala inför folk eller hitta rätt nyans på läppstiftet.
Jag föredrar nog att vara rebell!