Alla ska ha en chans till utbildning, brukar det heta.
Jämlikt och bra.
Gott så!
Men att tillgodose de "högpresterande" elevernas intressen är inte alls lika självklart.
Nä, för då heter det "elitskola" och det är fult.
Politiskt inkorrekt enligt svensk jantelag.
Eftersom jag finner stort nöje i att vara kärring mot strömmen, minns jag när jag, drygt 20, jobbade som lärarvikarie och hade haft turen att få ett långtidsförordnande.
Dvs samma klass under en hel termin.
Klassen som bestod av 25 mer eller mindre vilda huliganer i elvaårsåldern.
En av killarna i klassen var liten, smal och tanig, hade svårt för att ta för sig och med ett självförtroende så långt ner i skoskaften det bara gick.
En typisk hackkyckling som dessutom stakade sig fram genom de allra enklaste texter vid högläsning.
Men - han var en naturbegåvning när det kom att gälla siffror!
Att traggla multiplikationstabellen med honom var meningslöst, den hade han knäckt, plockat och klarat av i fyraårsåldern, eller så.
Han var stillsam och plikttrogen, visade upp vad han hade gjort och försökte hålla sig inom läroböckernas ramar vad det gällde tidsplanering och extrauppgifter.
Och vad den stackars ungen led.
Han kunde ju redan allt.
Allt en mellanstadieunge ska tillägna sig på tre år var han klar med redan innan han börjat
mellanstadiet.
Jag började skicka på honom alla extraböcker jag kunde, det enda resultatet var att han satt och rapade om allt han redan gjort.
Jag började försiktigt plocka in extramaterial från kommande årskurser - det kunde han också.
Jag pratade med kollegor, de tyckte att jag skulle låta honom hjälpa de andra i klassen som hade det inte fullt så lätt.
Ett förslag jag blixtsnabbt förkastade!
Jag introducerade ekvationer, inga problem.
Procent, samma där.
Formler, som Pythagoras sats - bara intressant och roligt tyckte han.
Jag gav upp.
Bad min far om hjälp, han plockade fram några närmast antika matteböcker som var avsedda för högskoleelever (jag hade definitivt inget där att hämta, det övergick min matematiska förmåga) och hivade vidare i elevens riktning.
Nu som först blev det lugn och ro på lektionerna, jag kunde hjälpa de mer "normalstörda/normalbegåvade" barnen och han hade äntligen fått något att bita i.
Var det någon som applåderade tror ni?
Knappast.
Otack är världens lön.
Uppkallad till rektorn för ett "utvecklande" samtal om min förmåga att hålla 25 elever lagom kort, resulterade mestadels i en utskällning för att jag; förstörde för kommande lärares undervisning när jag redan lärt honom allt det han skulle lära sig sen.
???
Jaha, skulle jag be om ursäkt och ta tillbaka böckerna och låta grabben harva på med 7 gånger 8 i tre månader till, eller?
Knappast.
Så länge jag hade ansvaret för klassen fick han sitt lystmäte tillgodosett av utmanande uppgifter i hans favoritämne.
Att han var mer som resten av klassen i andra ämnen hindrade honom inte att glänsa i just det han brann för.
Och varför skulle han hindras, hållas tillbaka?
Bara för att en eller flera lärare senare i skollivet inte skulle kunna ge adekvata uppgifter!?
För att det skulle vara "besvärligt"?
Vansinne och slöseri med talang, om ni frågar mig.
Ja, elitsatsningar (som är politiskt fula så länge det inte handlar om att springa snabbt, sparka bollen hårt eller hoppa högt) är ett måste för dessa elever.
Varför ska alla vara lika "dåliga" istället för att låta alla ta den plats de förtjänar?
Ingen kan vara bäst på allt.
Men alla kan vara bäst på något!
