Frågor

De mest frekventa frågorna jag får dagligen och stundligen, brukar vara; "var är min...docka/ryggsäck/nyckel/mobil", eller liknande.
Mitt svar brukar oftast bli; "där du hade den sist"!
Inte alltid populärt men nyttigt att lära sig att hålla koll på sina egna saker.

Stundtals får jag mycket skojigare frågor.
Som ikväll när en granne ringde och var på jakt efter höns eller kycklingar att köpa som present till barnbarnet?
Jag har inga höns men Freundin har och jag lovade att vidarebefordra frågan.

Eller när jag blir tillfrågad om att skriva en gästkrönika åt ett bokförlag.
Det är också skojigare än förlupna leksaker som jag förväntas hålla reda på.

Dessutom är det mycket roligare att tänka nytt än att leta gammalt, i alla fall om det är bortsprungna prylar som seglar runt i hemmet som avses med gammalt!

Rom 12:15

Trots att sommaren verkar ha kommit,  trots ledighet, krypavstånd till bryggan, oändliga möjligheter till aktiviteter och utrymme, trots det -  har det varit en riktig skitdag!

Visst är jag toktrött på bråkande små som gaddar ihop sig två och två, lika trött är jag på att ständigt lirka, muta, hota och medla.
Men det som är riktigt genuint uruselt, är att bakom de braskande rubrikerna om tragiska dödsfall i kvällspressen finns det alltid en hoper högst verkliga människor som drabbas av en akut och förlamande sorg.
Föräldrar, syskon, partner och vänner som står kvar med sina frågor, minnen och brustna förhoppningar.

Oftast kan vi skaka av oss de obehagliga rubrikerna med en rysning och en tyst men stilla tacksamhetsbön om att det inte var oss det drabbade.
Inte den här gången, i alla fall.

Men ibland stannar tiden, samtidigt som den tänjs ut på ett oroväckande segdraget sätt.
Ett sätt som gör att vi stirrar vår egen dödlighet rakt i ögat och plötsligt inser, verkligen inser med dess fulla kraft och innebörd, hur förfärande skört och overkligt livet är.

Ikväll samlar jag på mina döda, jag vill minnas dem och deras korta liv.
De som valde att avsluta sina liv i förtid eller de som av olika omständigheter inte hann leva färdigt.

Min sorg är inte akut och förlamande ikväll - men andras är.

* Gläd er med dem som glädjer sig och gråt med dem som gråter.

Myndighetsutövande och rödljus

Några kilometer från oss, finns det en "dödens kurva".
Trångt, noll sikt och höga buskiga häckar på var sida.
I stort sett varje år får jag ställa mig på bromsen flera gånger om, för att undvika totalkollision från mötande som inte håller ut på sin sida tillräckligt eller sänker farten ordentligt.

Idag ryckte vägverket ut med stora maskinen och ett flertal arbetare som röjde upp i vegetationen.
Det är fortfarande dålig sikt men vägen känns helt plötsligt flera meter bredare.
Underbart.

Allt detta noterade jag eftersom jag var ute och for med de två mellersta små, som har haft en heldag med sina bästisar idag, vi andra har fortsatt vårt uppröjningståg genom hemmet och helt plötsligt tog det stopp.
Jag behöver två starka armar till för att kunna kånka soffa från plats fel - och stort-åbäke-till-skåp, också från plats fel - för att kunna få till den sista ommöbleringstanken.
Dessförinnan ska givetvis tre ton oumbärligt arve- och loppisfyndat porslin hitta nya platser i hemmet.

Snacka om I-landsproblem.

Maniskt ommöblerande

Det är svårt att sluta med något.
Just nu har jag med milt våld - och av hänsyn till sovande små - slitit mig från ommöbleringsturerna jag roat mig med idag.

En hurts fick genomgå en operation av sina rullhjul och byta rum, en bambujalusi och ett bord åkte ut på verandan, en stol och en pall blev över och står nu på trekvart i "mitt" rum, vilket är detsamma som övervåningens hall.

För övrigt seglar hela"mitt" rum runt lite på trekvart för tillfället med framdragen soffa och alltför många amerikakoffertar staplade på varandra.
Om det inte slamrade så förtvivlat skulle jag köra en rokad till ikväll men det får anstå till efter barndumpning imorgon.
Två av småhuliganerna ska jag bli av med några timmar.

Vi andra, vi ska fortsätta städa oss runt hemmet. 

En evighetsmaskin.

Taggtrådsandan gick över.
Efter mat och en tur till sjön, där det nog mest pliktbadades bara-för-att-man-ska-det-på-sommaren, tog vi oss an även storebrors rum.
Känns ju bra att åtminstone två rum i huset är hyggligt framkomliga, nu är det bara resten kvar.

Och när resterande utrymmen är sanerade är det nog dags att börja om från början igen.

Städning boten mot taggtrådsilska?

Pysselkungen vaknade på sitt allra sämsta och taggtrådigaste humör i morse.
Ingenting vi andra sa eller gjorde hjälpte, han fortsatte att fräsa och snäsa, lika arg som ett bi.
Till slut tröttnade jag resolut på honom och beordrade dammsugning och uppröjning av hans rum, ska han ändå vara grinig och ilsken kan han ju ändå få utlopp för lite aggressioner på sitt eget rums dammråttor istället för att ge sig på oss andra.

Det blev en totalmakeover av rummet.
Ut med det gamla för stora bordet som hittills mest  varit skrotupplag för papper, stenar och pinnar, in med två halvhöga bokhyllor, bort med riddarborgskartongerna, in med lösa papper i mappar,  legobitar sorterade och rubbet dammtorkat, vädrat och totalsanerat.

Till på köpet blev ungen en helt annan och mycket gladare modell. 

Ska nog testa den uppmuntringsvarianten på Sheriffen vid tillfälle, hans rum behöver också saneras!

Fjantofånen

Ok, jag är bäst!
Eller i alla fall tillräckligt envis för att tjura på till jag hajar vad jag pysslar med.
Jag menar - vad är det värsta som kan hända?
Att jag inte lyckas?

Jag misstänker att jag kommer att vara tvungen att ge alla rätt som hävdar att fjantofånen kommer att bli min nya bästis!
Hittills är vi väldigt sams!