Sommarslut= julpynt?

Fortfarande, fast på sluttampen, sommar och semester.
Känns att väl valda delar av familjen börjat nedräkningen mot annalkande höst.

Skolstart, jobbstart, semesterslut, flytt...

Små-vilda-glada börjar, trots nya "leksaken", mest studsa runt och bete sig oregerligt.
Uttråkade?
Understimulerade eller överdito?

Krama ur det sista ur sommaren, skrika, hoppa, springa, vara vakna lite för mycket och länge.

För mig får vardagen gärna ta vid nu, regel och ordningsmänniska som jag egentligen är.
Sommarsemester är ett välbehövligt avbrott men efter 7-8 veckor av bristfällig städning, noll brödbak, haltande "riktig" matlagning och fullständigt absurd dygnsrytm är jag i behov av rutiner att luta mig mot.

Ett dygn kvar med äldsta dottern i huset, 12 dagar kvar innan "tvåagluttaren" ska iväg, i samma veva drar förskolan igång, ytterligare några dagar senare ska den stora "tvåagluttaren" iväg in i höstens vardag och där kommer även min vardag att starta på riktigt.

Och sen mina vänner...ska jag snart få börja orera om julpynt! :)

Tack Freundin!

Under gårdagens långa bilfärd i sydostlig riktning genom de södra delarna av landet, på hästhämtarfärd, hade jag ypperligt tillfälle att orera fritt.
Min uppgift var att underhålla chauffören, fotpilla hennes son och huta åt min egen samt stå för fiolerna!

Enkel match.
Dessutom fick jag prata oupphörligt i nästan sex timmar!
Inte konstigt om jag var tyst och trött på kvällen när far-är-rar och jag fick en lugn stund för oss själva.

Hoppas "Freundin" inte har skavsår i öronen - och tusen tack för hjälpen!

Alfahona?

Så har senaste familjemedlemmen anlänt.
Liten rödskäckig Sara.
Efter visst nedmotande av far-är-rar och små-vilda-glada till sjön, vågade jag mig på konststycket att plocka ut det förundrade djuret ur stallet.

Ett litet ärevarv senare i trädgårdens utkant för gräsnoppning, tog vi mod till oss för att presentera Sara för sina nya hästkompisar.
Mina gul-beiga fjordingar, av en bekant kallade "Werner unt Werner", fick sig en lustiger afton.
När liten-Sara väl blivit insläppt i hagen fick hon finna sig i att leka leken "Följa-John".
Hon före och två gulingar efter, runt, runt i hagen.

En trekvart senare hade valacken, original-Werner, verkat accepterat inkräktaren.
Stoet däremot...det gäller att visa vem som är alfahonan, eller hur?

Imorse stod två gula kusar på parad strax innanför grinden, liten-Sara kliade sig mot ett hasselsnår, långt, långt bort i hagen.
Tror ordningen kommer infinna sig under de närmsta dagarna, bara hierarkin befästs.
Alfahona I eller alfahona II?

Tvättstugedrömmar...

Att skura tvättstugan, vilket jag roat mig med under eftermiddagen, är ingen söndagspromenad direkt.
Vi pratar inte om något litet lamt viftande med en borste och sen ett ärevarv med någon lagom fuktig mopp inte.
Här gäller total sanering!

För att göra det begripligt;
Vi bor i ett relativt gammalt hus.
Byggt någon gång runt 1880.
På den tiden fanns som bekant inga förnämliga tvättinrättningar i huset.
Nej , då var det bykstuga vid sjön som gällde.

1941 byggdes en källare under del av huset.
Dels bereddes plats för ett pannrum men även för en tvättstuga.
Problemet är bara, för att komma in i pannrummet måste det yttre, tvättstugerummet passeras.
Med veden!

Den en gång i tiden befintliga dörren mellan dessa rum har sedan länge försvunnit.
Resultat; Allt blir lätt svart av sot i "yttre" rummet, förutom att det spills bark och snafs på väg mot pannan.
Därtill står husets hydrofor även på parad i denna del.

Börjar ni förstå scenariot?

Rotborste, svagt utspädd målartvätt, gummihandskar och hårt gnuggande!
Tja, det går faktiskt att gissa sig till den ursprungliga färgen både på väggar och golv numera men ännu återstår en del "sanerande" innan mångmamma kommer anse sig vara nöjd med resultatet.

Att inbilla mig att kunna uppnå något piffigt á la inredningstidningarnas reportage om "så inreder du en trevlig och funktionell tvättstuga" är mig fjärran.

Men man kan ju alltid drömma...

En god natts sömn

Att campa, sex personer, i en minimal tattar-termos, har sin charm.
Sina avigsidor också.

Efter kvällens lägereld, obligatoriska korvgrillning, fält-tandborstning, högläsning och nattande av små-vilda-glada, satt jag och far-är-rar uppe.
Såg elden falna och mörkret sänka sig.
Småpratade, ostörda av små, för första gången på länge.
Riktigt, riktigt trevligt.

Men - så fort vi bestämde oss för att göra barnen sällskap i drömmarnas rike, vaknade givetvis "mini".
Desorienterad, inte helt vaken men ändå så pass vid liv att röstresurserna kunnat uppväcka de döda.
Ja, inte far-är-rar dock.
Han törnade ner i bingen, drog täcket om sig och somnade som en kåldolme närmast väggen.

"Minis" gapande väckte i tur och ordning, "dotter hårfager" och "pyssel-kungen". (5-åringen.)
Enligt dottern var det mesta fel.
Ville inte sova med sin bror skavfötters.
Ville inte sova alls, vid närmare eftertanke.
Ingen annan borde heller sova.

"Pyssel-kungen" kom på att han behövde lätta på trycket och vinglade ut och gjorde vad han skulle, yrvaken och vimmelkantig.
In igen, bara för att pladask rasa ner där jag tänkt sova.

Nu hade "mini" somnat skavfötters med sin bror och liten tjej hade äntligen kommit till ro igen.
Jag däremot.
Klarvaken och utan en sportmössa till att få plats någonstans.
Testade golvet ett tag.
Obekvämt, är väl bara förnamnet.
Nå men i tjejens slaf, då?

Resultatet blev att hon ramlade ner på golvet.
Mindre lyckat.
När hon kravlat sig upp igen och låg och snurrade runt sin egen axel för att åter komma till ro insåg jag att sova, det skulle jag inte kunna göra i den här soppan av förrymda fleecefiltar, nattvandrande barn och små sporadiska gaphalsar.
Jag gav upp!

Halv fyra på morgonen tog jag mig upp för backen till huset, snubblandes på stenar och rötter eftersom jag inte orkade leta rätt på någon ficklampa, fumlade upp låset och tokstöp i säng.

Åh, vad jag har sovit gott!
Ostört, i egen säng och i hela sex timmar i sträck.
Måste nästan vara rekord i tid räknat.

Att ett eller fler barn kommer tassandes nattetid är mer regel än undantag här, mycket fler timmar än ett par tre stycken sover jag sällan.
I sträck.

Idag är jag, trots det misslyckade campingförsöket, pigg, nyter och utvilad.

God morgon, världen!

Lördag kväll!

Tvättat och smörjt sadel, tvättat, diskat, lagat mat, läst en deckare, matat djur, chattat med vän, skurat delar av tvättstugan, plockat, rensat och plockat mer.

Nu ska det eldas och campas vid sjön!
Trevlig afton!

Skev dygnsrytm.

Ok, jag kanske är helt fel ute men...
Av mina, i livet, sex barn förväntar jag mig att minst fyra bör sova vid denna tid!
Så är icke fallet!

Vad de två äldsta gör vet jag inte, antagligen har de trevligt där de är och antagligen är de vakna.
Två små gossar och deras far sover, en gosse somnar nog snart och en liten ohemult vaken tjej tassar upp och ner för trappan för att kontrollera att jag är allorstädes närvarande.
Det är jag.

Fast så här dags har jag tröttnat på att vara "mamma".
Så här dags vill jag vara "jag".


Alltså, det tillhör inte vanligheten att hon ränner gatlopp i trappan vid den här tiden på dygnet men när hon gör det.. då blir jag lätt gramse.
Hej då tålamod och pedagogik.
Hej och välkommen ilskeutbrott!

Barn är ohyggligt charmiga, sanningarna rasslar ur dem som sädeskornen ur en tröska men stundtals önskar jag mig bara lite tystnad, och färre pockande propåer.

-Nej, jag tänker inte sova hos dig.
-Nej, det finns inget monster under sängen, du har inga ben på din säng ens.
- Nej, det är inte ok att äta glass efter tolv. På natten!
-Nej, jag ska inte ...

Nu, när hon verkar ha tystnat för kvällen, kommer jag antagligen, som vanligt, häcka för länge framför datorn och troligtvis vara apatrött i morgon.
Men det är då det!

God natt med er!