- Jag beklagar!

Det fick jag höra av en kollega förra veckan, med anledning av att jag nyligen lagt ännu ett år bakom mig.

Jag reagerade spontant och protesterade.

Sa att jag såg det som en ynnest att få hänga kvar ännu ett tag.

Sen blev jag upprörd och ledsen. För avsändarens skull.

Hen lider uppenbarligen av vår nutida media/reklam/livsstilshets om att: UNGT är bra. Fint-Åtråvärt-Allena-rådande.

?

Sorry, jag kommer aldrig köpa det.

JAG är JAG - oavsett år i passet.

Så länge jag lever.

Varför skulle jag skämmas/begråta min ålder/sluta fira min födelsedag - för att jag blir ännu ett år närmre min (och vår allas) oundvikliga dödsdag.

Vilken ohemul ynnesten det är att få ha varit en del av vår nutid.

Att få ha sett, upplevt och varit med om vår nutids brytpunkt mellan ’gammalt och nytt’! Och allt däremellan!

Att leva är stort.

Punkt.

Gunnarhunden

Jag har sorg!

Grym, obeveklig, ohemul, förfärlig!
Sorg!

Finaste-i-världen-Gunnarhund, har fått rasa vidare på de gröna ängarna dit jag inte når.
Du fattas mig!

Jag kommer aldrig få möta en själ som din - det är min förlust.

Jag kommer aldrig mer få mötas av ditt svansdunkande, trappknarrande, salamitiggande, nyfikenhets-nosande, kärleksfulla du - när jag kommer hem.

Du blev nästan sex år gammal.
Sex hundår gånger sju dito människoår är samma sak som 42!

42?

42 som i ’meningen med livet’, enligt Douglas Adams.

Alltså = Du blev 42. Du var meningen med livet!?

Älskade Gunnarhund. Du var. Fanns. Gjorde skillnad.

Saknaden är grym! 💔

100 år senare...

Nja, kanske inte riktigt ett sekel senare - men det känns nästan så.
Jag är numera en av de ’äldsta lärarna’ ( såväl anställda i år räknat som till ålder) på min favoritarbetsplats ’ever’.
Vi är fortfarande en stor familj.
Till och med barnbarns-begåvad numera.

Storadottern, hon som bloggade, skrev böcker, pluggade på annan ort, härjade runt som om tiden-aldrig-tog-slut’, fann även hon  HAN!
Nu har de tvillingbebisar och jag blev uråldrig.

Mormor!
Herregud?!

Storsonen har hälsan.
Lever samboliv på västkusten och pluggar vidare på ’masterutbildningen’..
De yngre förmågorna är mest galna!
På riktigt - G.A.L.N.A.

Minstingen är numera en fullfjädrad huligan!
Yngsta dottern en tonnis!
Destruktor-sonen/ aka Pysselkungen, är en ligist!
Sheriffen - en bilmeckardräng.

Själv är jag en luttrad språklärare på 80% - sägs det..?!
Eller kanske en alldeles vanlig tant som på riktigt älskar sitt liv?

Puss från en mångmamma som aldrig ger upp! ❤️

Känner mig som en novis när det gäller bloggande!
Har inte varit här inne och lekt med ord, formuleringar eller åsiktsvädring sen 'mor-fick-Nils', aka, dinosaurierna kravlade ner i dyn och blev råolja...

Mitt liv som skoltant är krävande.
Minst sagt!

Jag älskar mina elever.
Det är fantastiskt att få vara mentor/klassföreståndare för en hoper hormonstinna 14-åringar.
Det är galet roligt att få tillfälle att specialundervisa i mattåkemi-biologi-historia-svenska-allt-annat-ni-kan-tänka-er!!!

'Prepperi, preppera'!

Det där med att lämna boktips kom visst av sig helt.
Nästan 1,5 år har passerat sen jag gjorde ett nerslag i bloggvärlden och det kanske inte är så konstigt; att ägna dagarna åt att prata, berätta, planera, undervisa och hänga med skolelever tar faktiskt bort orken och lusten till att häva ur mig en massa ord på nätet om kvällarna.

Den däringa boken jag tänkte tipsa om har hunnit växa till en avslutad trilogi, påverkat mitt surfande och bidragit till delvis ökade kostnader - men även större trygghet - förhoppningsvis?!

Nu är jag inte särskilt rädd av mig.
Typ inte ett dyft, mer än för ormar och kanske lite för att mina barn ska bli alldeles för tilltufsade av sin omgivning?

Boken då?
Andra delen i trilogin i serien 'Stjärnklart' av Lars Wilderäng - Stjärnfall!
(Sista delen heter för övrigt Stjärndamm).

Som med de flesta serier, filmer, återupprepade favoriter osv är första delen bäst.
Å andra sidan knyter Lars ihop sin story.
Behållning av att ha läst serien är dock för min del att jag avsatt en ohemult massa timmar till att fundera över vad-som-verkligen-behövs.
I händelse av Total Kollaps!
Samt nästan lika många timmar surfandes på mer eller mindre obskyra sajter, bloggar och forum.

Att vi bott på landet under många år, med tillhörande strömavbrott, insnöningar, långt-till-affären-avstånd och många barn/djur som behöver mat/vatten/värme är ingen nyhet.
Inte att jag gillar viss framförhållning kring mat i frysen, ved i boden och foder till djuren på hemmaplan heller.
Att just den inställningen till framförhållning kallas för 'prepping' i vissa kretsar är nytt däremot.
För mig.

Förra sommarens (2015) investering i bergvärme, frigjorde en yta, perfekt för förvaring av allt det-där-som-är-bra-att-ha-hemma.
Ja, i händelse av extralånga strömavbrott.
Eller zombieapokalypser...

Visserligen har jag aldrig varit någon fan av zombieserier men inom prepperkretsar är just zombies en  vanlig metafor för att vara förberedd för allt!
Verkligen Allt!
Ungefär som att bo på landet med hemmet och gården nedlusad av små och stora två- och fyrbeningar då.

I det där utrymmet hamnade diverse hyllor som sakta men säkert fylls på med bra-att-saker.
(Nu kommer min familj protestera å det gruvligaste, hela vårt hem är fyllt med bra-att-ha-saker. Eller rent skräp, om ni frågar dem)!
Vattendunkar, inlagda grönsaker, sommarens sista skörd av äpplen, fodermorötter till djuren, extra toapapper och kaffe.
Just kaffe är bistert att vara utan...

Dessutom är det rätt lattjo att kunna 'shoppa' på hemmaplan, när barnen efterfrågar juice eller baconost på tub.
Eller ketchup.
Eller ha ett ställe där det faktiskt får plats, är lämpligt och idealiskt att förvara större mängder lök på.

Jag är långt ifrån någon domedagsprofet, survivalist eller vapenfanatiker med tändstål, överlevnadskniv och en egen praktisk MacGyver nerstoppade i benfickorna och med paracordarmbandet runt handleden men att det finns fler som gillar vettig framförhållning och inser vikten av att kunna 'reda sig själva' under en tid är både uppmuntrande och viktigt.
Oavsett hur man vill definiera sig själv.

Prepper eller bara sunt-förnuftig.

Där jag växte upp, var det stor skillnad mellan fin-, och mindre finkultur.
Modest uttryckt.

Finkultur var sådant som; balett, klassisk musik, folksagor, tunga litterära giganter såsom Hemingway, Strindberg, Dostojevskij, Hugo, Shakespeare och Boye.
Mozart, Bach och Chopin var mycket bättre, finare och mer än ABBA, Procol Harem och Wreesvijk.

Allt som andades 'folkligt, mainstreem (innan ordet implementerats i svenska språket), eller lättsamt', var slätstruket, plebejiskt och av allt att döma även av ondo.

Inte konstigt att jag växte upp till att bli en snobb under de förutsättningarna.
Visserligen en förklädd snobb, en rebellisk sådan, en 'jaghatardansbandfördetärenkeltsnobb' - om ni missförstår mig rätt.

Jag utlovade ju boktips sist och det ska ni få!

I våras snubblade jag in på vårt lilla bibliotek och snavade över Lars Wilderängs, Stjärnklart, vilket visade sig vara en mycket suggestiv och gripande historia, där jag reagerade med förvåning över att fortfarande befinna mig i en tillvaro med elektricitet, internetuppkoppling och andra moderna bekvämligheter när jag slog igen sista sidan.
Jag var verkligen beredd att börja spänta tändved, elda i vedspisen, koka tvätten i stora bykkar och gå ut och flå en kanin för att få mat på bordet.

Jag läste nästintill forcerat för att få reda på hur de olika karaktärerna skulle klara av sin nya tillvaro, där ingenting längre var som vi är vana vid.
Helt plötsligt framstod sk "preppers" inte som fullständiga vettvillingar utan som sunda och sansade människor, redo för alla tänkbara hot mot vår civilisation.
Cliffhangern i sista kapitlet fick mig att vilja läsa mer.

I förra veckan kom uppföljaren, Stjärnfall i brevlådan.

Jag blev blixtsnabbt inslängd i handlingen igen bland mina gamla vänner Filip, Lena, Anna och de andra.
Korta återblickar blandat med bokens nutid fick mig fast.
Så plötsligt, runt sidan 75, tappade jag lite av den första överväldigande fascinationen.
Här dyker ett kapitel upp, där de första spåren lämnas för att vi läsare ska få vetskap om vad det egentligen var som hände när hela jordens alla moderniteter försvann genom ett märkligt "virusangrepp" i första boken.
Utan att säga för mycket, vacklade jag lite här i min läslust.

Så fort handlingen återgick till det något mer jordnära, var jag fast igen.
Märkligt kan tyckas, att jag som älskar sagor, tidsresor, historiska berättelser och magi, inte riktigt kan gå igång på de senaste årens zombieapokalyps* som tagit över efter den dessförinnan så uttjatade  vampyrtrenden?

Ändå är det här en läsvärd serie, där vi får vänta på del tre.
Återigen avslutas sista kapitlet med en början för en av mina favoritkaraktärer.
Trots 



*Egentligen är ordet apokalyps felöversatt, ursprungligen betyder det "uppenbarelse". Ordet kommer av det grekiska apokalypsis som kan översättas med "uppenbarelse", "klarläggande", "framställning" eller "avslöjande".

Ordet har alltså ingenting alls med jordens undergång att göra. Att det med tiden har kopplats samman med (och till och med förväxlats med) katastrofer och jordens undergång torde bero på att den uppenbarelse, den apokalyps, som aposteln Johannes fick när han satt landsförvisad på ön Patmos - och som kom att ge namn åt den bibliska skrift där han berättar om den, "Johannesapokalypsen" eller "Uppenbarelseboken" - handlar just om den yttersta tiden och de dramatiska händelser som ska utspelas omedelbart före Messias ankomst.
Thor-Leif Strindberg